Förlåååt
Håll utkik! :)
KAPITEL 11
Nästa morgon vakande jag tidigt, före Ulrik. Han låg på sidan i sängen bredvid mig och andades med tunga andetag. Hans hår stod åt alla håll och kanter. Jag smekte han lätt på pannan och gick sedan upp ur sängen. Slängde på mig mina kläder och gick mot dörren. Precis när jag tryckte ner handtaget hör jag hur Ulrik mumlar något. Jag vände mig om och kollade på honom. Han satt yrvaken upp i sängen. Han mumlade det återigen men jag kunde inte uppfatta vad han sa.
Åå gud! Din morgonröst, finns det något sexigare?!
- Vart ska du? Han kollade på mig med halvöppna ögon. Jag stängde dörren igen och gick och satte mig på sängen. Jag tog han i handen.
- Vart ska du? Han upprepade sig för fjärde gånger.
- Jag ska ut och samla tankarna lite, innan jag träffar mamma och pappa.
- Ring mig sen då, okej?
- Okej.
Innan jag steg upp från sängen böjde jag mig fram och kramade honom. Jag grävde ner mitt ansikte vid hans nacke. Han luktade gott. Det gick inte och beskriva riktigt. Det var liksom så han luktade.
Han höll om mig hårt. Jag släppte honom, han lutade sig fram och kysste mig lätt på kinden sedan log han mot mig. Jag log tillbaka. Han viskade i mitt öra att han kommer sakna mig. Jag blev helt varm i kroppen. Det kändes som fjärilar i magen och för stunden skulle jag ha kunnat springa flera varv runt jordklotet. Jag ville skrika högt. Jag viskade tillbaka att jag kommer sakna honom med.
Jag tog bussen in till stan, mot centralen. Stan var full med folk, det var måndag, sommarlov. Solen sken och det var minst 25 grader ute.
Jag gick in till Nils Eriksson terminalen och tog en buss därifrån ut till klippan. Till vårat ställe, mitt och Ulriks. Bara vårat. Det kändes bra att kunna säga så. Mitt och Ulriks.
Jag vet inte riktigt vad grejen är mellan mig och Ulrik. Det är liksom någonstans mellan vänner och ett par, men ändå inte. Jag vill ju ta första steget, men jag klarar liksom inte av det. Jag vet inte vad han tycker och känner, jag vill liksom att det ska komma från honom. Som en bekräftelse, typ. Känns lite som om jag ska skita i detta nu, om det inte händer något. Vi kommer ingen vart. Det känns liksom som om jag slösar tid på det här. Men nej jag vet inte.
Efter en lång stund ute på klippan ringde min mobil. Det stod ”Mamma” på displayen. Jag övervägde att svara, jag var inte redo. Istället ringde jag till pappa. Han svarade efter bara ett par signaler. Han lät orolig på rösten. Han sa saker som ”Vart fan är du?” och ”Vart har du varit?”. Han frågade också om jag behövde skjuts till restaurangen. Jag sa ja, sa vart jag var och vart han skulle köra, sedan la jag på. Jag satt kvar en stund till.
Jag hittade en vit sten liggandes några meter ifrån mig. Med den skrev jag in Ulrik ♡ på klippan. Sedan suddade jag ut det.
Jag gick ifrån klippan, ifrån vårat ställe, ut till landsvägen. Pappa stod men bilen och väntade på höger sida av den lilla vägen. Han hoppade ut från förarsätet, gick fram till mig och kramade om mig. I flera minuter stod vi där, jag och pappa. Han snyftade till och jag kände hur en tår landade på min axel. Jag sa till honom att det är okej. Att jag och han ska klara detta.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
byt nu till denna:
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sedan helt plötsligt berättar han för mig. Han berättar vart mamma är. Vad som hände med henne. Efter att jag hade åkt ringde pappa sjukhuset. Mamma hade trillat i trappan i alla vrede den dagen.
En ambulans hade kommit hem till oss och hämtat mamma och pappa. Dom hade sedan lagt in mamma på en avdelning för psykiskt sjuka människor. Dom hade sagt till pappa att mamma höll på att gå sönder inifrån och ut. Mentalt sett alltså. Mer hade dom inte sagt. Dom ville inte berätta för mycket. Så nu låg hon där på avdelningen. Alldeles ensam.
Docktorn hade ringt till pappa nyss och berättat att mamma varken pratar eller svarar när läkarna undersöker henne. Den ända gången hon säger något är när hon pratar med pappa i telefon. Men idag, när läkarna hade kommit in till henne för att undersöka henne hade hon upprepat två ord, som bildade en mening. ”Ring Sanna”. Och det gjorde dom.
Det var inte mamma som hade ringt, utan läkarna. Och jag klickade dom.
Jag fick inte fram ett ljud. Jag började gråta. Pappa också. Men sedan sa han att läkarna hade sagt att hon skulle bli okej. Dom skulle undersöka henne mer. Hittade dom inte något skulle hon få åka hem. Förhoppningsvis.
Pappa släppte greppen om mig, torkade sig under näsan med tröjkanten och sa något i stil med att vi måste skynda oss. Vi gick in och satte oss i bilen och körde iväg.
Väl framme vid restaurangen hade både jag och pappa tagit oss samman angående det som hänt med mamma. Nu hade vi båda ett stort leende på läpparna när vi klev ut ur bilen och mötte mormor utanför entrén till restaurangen. Hon gav mig en stor bamsekram och pussade mig med sina blöta läppstifts läppar på kinden. Så fort hon släppt greppen om mig torkade jag av pussmärket från läppstiftet med armen. Hon sa till mig och pappa att det var synd det där om mamma och att det kommer ordna sig.
Ibland undrar jag om det verkligen kommer det. Ordna sig. Tänk om det inte gör det? Om mamma måste ligga inlagd på det där hemska stället livet ut. Vad ska hända då? Jag menar, jag och pappa kan inte besöka henne varje dag. Vi har ju våra saker att sköta. Och det kommer bli ensamt för mamma om vi inte gör det.
Det var som andra världskriget inne i mitt huvud. Jag visste knappt vad jag gjorde. Det var så fullt med tankar där inne att ett tag kändes det som om det skulle sprängas.
Jag gick in i restaurangen och satte mig på en stol. Jag var yr och illamående på grund av kaoset inne i mitt huvud. Jag tog upp mobilen och skickade iväg ett sms till pappa att jag var tvungen att gå vid två. Jag fick ett snabbt svar: ”Varför?”
Jag svarade att jag skulle träffa en kille som jag har känt ett tag nu. Att jag har lovat han att vi skulle till Liseberg. Pappa svarade igen: ”Okej ska jag köra dig? Jag kan hämta dig/er ikväll om du vill? Ring då i så fall. Puss älskar dig.”
Jag kollade upp mot honom vid entrén han log mot mig. Jag log tillbaka och nickade. Sen skickade jag ett sms tillbaka att jag ville att han skulle hämta mig.
Att vara där på restaurangen var väldigt jobbigt för mig. Jag kunde inte sluta tänka på mamma och hade gråten i halsen hela tiden. Jag fick kämpa varje gång jag skulle säga något för att inte låta sårad på rösten. Jag slängde flera gånger blickar på pappa. Jag kunde se i hans ögon att han också kämpade men gråten i halsen. Han fick fram ett lite tillgjort skratt då och då, precis som jag. Men det kändes bara fel.
Hela den där grejen kändes bara så falsk. Allihop som var där inne trodde att jag var en tjej helt utan problem. Lycklig. Glad. Men icke, förvisso var jag lycklig det var jag. Men glad var jag inte, i alla fall inte just då.
Min mobil plingade till.
”Utanför om 5.”
Det var Ulrik, min räddning därifrån.
KAPITEL 10
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Allting var egentligen liksom svart för mig. Jag kunde inte tänka, knappt prata, knappt gå. Min värld hade stannat. Mentalt sett var jag fortfarande kvar där inne i vardagsrummet och stod och kollade på min mamma och min pappa. Jag var kvar där inne och den scenen spelades upp om och om igen inne i mitt huvud. Jag kunde inte på något sätt få den till att försvinna, endast någon gång då och då. Men så fort jag kände ens en liten uns av lycka igen, då kom bilden upp där igen. Det var som om den intalade mig att jag inte fick vara lycklig. Och det som gjorde mig lycklig just då, det var Ulrik. Min Ulrik, min alldeles egna Ulrik.
Det har gått 4 månader sen jag och Ulrik träffades för första gången. Dom här 4 månaderna har varit dom mest äventyrliga i hela mitt liv. Jag har gjort saker som jag aldrig skulle ha kommit underfund med om det inte vore för honom. Jag och Ulrik. Jag ville att det skulle vara så, för alltid. Fast hur känner han? Han är ju känd, det är meningen att han ska vara singel. Jag menar, ingen visste om oss. Knappt mina föräldrar. Inte hans heller. Okej det fanns ingenting att veta om egentligen, vi var ju ”bara” vänner.
När vi kom innanför dörren kunde vi se hur Kjell stod vid diskbänken med en plåt under vattenkranen. När han fick höra hur Ulrik stängde igen dörren vred han hastigt på huvudet och stirrade på oss som om vi vore några slags spöken.
Jag vände bort blicken och var precis på väg upp för trappan när Ulrik stoppade mig.
- Pappa, detta är min kompis, Sanna.
Kjell sträckte fram handen mot mig. Jag tog tag i den och han skakade lite långsamt och släppte sedan taget.
- Angenämt! Sa han och nickade på huvudet
- Detsamma... sa jag med en lite tafatt blick och vände mig om igen.
- Så.. Det är du som tar upp min sons all tid när han inte är och spelar? Jag vände mig återigen om och stirrade på Kjell. Både jag och Ulrik såg förvånade ut.
- Men lägg ner vafan... Ulrik tog mig i armen och visade med sin andra arm en gest att vi skulle gå upp. Jag gick upp först och han var tätt bakom mig. Jag kunde känna Kjells blickar innan jag hörde hur han återgick till diskandet av plåten.
Ulrik och jag gick in på hans rum. Han tog ner gitarren från väggen och började plonka på den. Jag satte mig i hans säng och slog på tv:n. Lite då och då sneglade jag på honom där han satt i fåtöljen med blicken ner mot gitarren. Hans tunga hade åkt ur munnen och låg över tänderna. Han var koncentrerad. Jag fnittrade lite åt honom. Gitarren tystnade och han kollade upp på mig.
- Jag har skrivit en ny låt. Till dig. Han log sådär snett som bara han kunde.
Jag gick upp från sängen och satte mig på golvet framför honom.
- Spela den för mig. Sa jag medan jag kollade in i hans blågröna ögon.
Han tog dom första ackorden. Jag satt helt blixt stilla och lyssnade intensivt på texten. Den handlade om mig. Jag hamnade liksom i trans när jag hörde den, den var så bra. Jag bara satt och stirrade på honom, jag kan lova er att jag liknade en idiot. Han var så vacker när han satt där med gitarren i handen och sjöng. Allt var liksom perfekt.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
byt nu till denna:
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ulrik hade slutat sjunga men jag satt fortfarande helt stilla på golvet och bara stirrade. Jag hade fastnat med blicken. Ulrik fick vifta handen framför mina ögon för att jag skulle reagera.
- Så vad tyckte du? Han tog tag i min hand och hjälpte mig upp. Jag slängde mig i hans famn och kramade om honom hårt.
- Jag älskar den! Jag kunde känna hur han luktade läder, lite gammalt sådär, samtidigt som han luktade parfym.
Jag släppte taget om honom och placerade mig i sängen framför tv:n igen. Han satte sig bredvid mig.
- Ska vi sova? Jag är ganska trött faktiskt. Han slängde en snabb blick på mig sedan sträckte han sig efter fjärrkontrollen.
- Ja, okej då. Jag reste mig upp samtidigt som Ulrik stängde av tv:n
- Ska bara fixa en madrass, kommer! Han var precis på väg ut genom sovrumsdörren innan jag tog han i armen och stoppade honom.
- Nej, det behövs inte. Vi kan väl dela på din säng? Eller du gillar inte tjejbaciller? Han skrattade.
- Säger du det så.
Jag tog av mig mina kläder, Ulrik tog fram en tröja till mig som jag kunde sova i. Jag tog på mig den. Han tog av sig sina kläder och la sig i endast sina kalsonger under täcket.
- Och jag hoppas du inte har killbaciller. Han flinade till lite.
Jag släckte i taket sedan la jag mig under täcket tillsammans med Ulrik. Han la armen runt mig. Sen somnade jag.
När jag vaknade dagen därpå var sängen tom. Ingen Ulrik. Bara jag.
Jag hittade en kul post-it lapp liggandes på kudden som Ulrik hade sovit på.
”Nere på hemköp och köper frukostbullar. Snart tillbaka. U”
Jag log lite smått för mig själv.
Jag borstade igenom mitt hår snabbt, tog på mig ett par av Ulriks mjukisbyxor och smög ner för trappan. Kjell var vaken. Han satt vid köksbordet och åt frukost samtidigt som han läste, vilket jag antar var dagens tidning.
- Godmorgon Sanna! Sov du bra? Kjell hörde hur jag kom ner smygandes från övervåningen.
- Ovanligt bra faktiskt.
- Nämen vad trevligt. Sätt dig ner och ta lite käk. Han pekade på stolen på andra sidan bordet. Jag satte mig på den.
- Jag väntar på Ulrik, han är på hemköp.
- Är det min grabb vi talar om nu? Sånt brukar han aldrig göra. Det är bara för att du är här, han gör sig till. Kjell skrattade till lite och återgick sedan till läsandet.
- Det vet jag ingenting om.
- Jaså, så du sitter här med farsan? Jag som trodde du skulle sova än. Ulrik kom in genom dörren med Konrad i ena handen och en påse med bröd i den andra.
- Tydligen inte... sa jag ganska lågt, och väldigt drygt.
- Vaknat på fel sida av sängen? Både Kjell och Ulrik skrattade till.
- Två mot en, orättvist. Jag gick upp från stolen och låtsades bli sur.
- Ta hand om din kvinna nu Ulrik.
Ulrik bredde några mackor, hällde upp te i två koppar och ställde allt på en bricka. Sedan gick vi ut på altanen och satte oss på solstolarna.
- Härligt väder. Jag kisade med ögonen.
- Jajemen!
- Liseberg imorgon, hur känns det? Nervös?
- Inte nu, men jag kommer nog bli det imorgon.
Vi satt och snackade lite om morgondagen, hur vi skulle lösa det med min mormors födelsedag och hans spelning på samma gång. Vi kom fram till att han skulle hämta mig på restaurangen två timmar innan han skulle ut på scen. Vi skulle gå runt en stund, sen skulle han gå och jag fick vara själv. Sen skulle jag få komma till baksidan av scenen och sen skulle vi hem till mig. Det skulle bli första gången jag visade upp honom för mamma och pappa. Och det skulle bli första gången som jag såg dom sedan händelsen för någon dag sedan.
KAPITEL 9
Ulriks perspektiv och tankar:
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Morgonen därpå vaknade jag i ett hast av att dörrklockans öronbedövande ljud plingade. Min rygg gjorde ont, jag hade somnat i soffan kvällen innan. Jag steg segt upp från soffan, sträckte på mig lite och gick mot dörren. Klockan på mikron lös upp det mörka köket, 08.03. Jag kunde höra att det regnade ute på grund av att vattnet smattrade när det stötte emot fönsterrutan.
När jag öppnade dörren såg jag förts inte vem det var. Jag kliade mig lite i ögat och frågade vad personen som stod på trappan ville. Men jag fick inget svar. Tillslut kunde jag se att det var Sanna. Jag såg att hon grät. Hennes mascara hade runnit och hon var svart runt ögonen. Jag sa ingenting, inte hon heller. Jag kunde inte låta bli att tänka på allt som skulle kunnat hänt henne. Jag slängde ett snabbt öga på hennes kropp för att titta efter blåmärken eller sår. Hennes armar hade röda märken, liknade handavtryck. Någonting hade hänt, jag visste det. Men jag ville inte lägg mig i. Och hon ville säkert inte prata om det heller.
Regnet öste ner och jag blev genomblöt på bara några minuter. Istället för att jag bara skulle stå där och titta på henne tog jag försiktig tag i hennes armar och drog henne till mig. Jag la mina armar om henne och höll om henne hårt. I flera minuter stod vi där. Min bara överkropp blev kall från hennes genomblöta kläder. Hon grät fortfarande och jag kunde höra hennes snyftningar. Tillslut tog jag beslutet att vi skulle gå in. Jag släppte greppet om henne och drog henne försiktigt in genom dörren, sen stängde jag den och vred om låset tills det klickade till. Sen gick jag mot soffan, hon följde efter. Jag la mig ner, hon tog av sig sina blöta kläder, slängde dom i en hög på golvet och la sig sedan ner på mig. Hon var så vacker ut, även om hon var helt söndergråten och hennes hår var genomvått, så såg hon helt fantastiskt ut.
Jag la mina armar runt henne igen och höll om henne. Efter ett tag somnade hon. Jag kunde känna lukten av hennes hår, det luktade som schampo blandat med hennes parfym, innan jag med somnade.
Jag låg och stirrade upp i taket. Efter några minuter sträckte jag mig efter filten som hängde på armstödet. När jag hade fått tag i den drog jag försiktigt bort armen under hennes huvud och la dit en kudde istället. Jag la filten över henne. Sen gick jag ut i köket.
Sanna ligger i min soffa och är helt förstörd. Jag vet inte vad jag ska göra, eller ska jag göra något överhuvudtaget? Jag vet inte om hon vill prata om det eller inte. Nu sover hon. Men när hon vaknar vad gör jag då? Jag vet ingeting om sånt här. Känns som om jag är till onytta just nu.
Ska jag agera den där killen som bara sitter tyst och håller om henne?
Ja, det kan jag göra. Det klarar jag.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
byt nu till denna:
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag tog en tugga av en av mackorna, tog en klunk av teet och lutade mig sedan tillbaka och tittade på tv:n. Jag blev helt inne i programmet att jag inte märkte när hon vaknade. Hon kollade upp på mig med yrvakna ögon. Hennes hår hade torkat och hade rufsat ihop sig så att det stod åt alla håll. Jag smekte henne ömt på kinden. Hon blundade och log.
Hon var fortfarande svart runt ögonen och hennes näsa var röd från allt snörvlande. Jag gav henne en bit papper som jag hade tagit med från köket tidigare.
Hon snöt sig, satte sig högre upp och lutade sig med ryggen mot min axel. Jag tog henne i handen.
Jag gav henne sen brickan med mackor och sen koppen med teet i.
- Ät lite, okej?
Hon tuggade snällt i sig mackorna. Jag kunde se på henne hur illa däran hon var. Jag brydde mig inte om att prata om det. Jag menar, då kanske hon börjar gråta ännu mer. Lika bra att inte säga något när hon väl har slutat.
- Det är min mamma, om du ville veta... Hon kollade upp på mig. Jag kunde se sorgen i hennes blick.
- Tänk inte på det nu.
Jag skrattade lite när jag kollade på hur hon såg ut. Hon var vacker, det var hon, men med allt det där utkletade sminket i nästan hela hennes ansikte. Ja, det kunde ju se bättre ut.
Nu log hon, sådär lite snett. Inte det största leendet hon har haft. Hon la sitt huvud i mitt knä och jag höll om henne ännu en gång.
- Vill du gå en promenad? Jag avbröt tystnaden.
- Visst! Men mina kläder, fortfarande blöta...
- Redan fixat! Jag sträckte mig efter byxorna och tröjan som jag hade hämtat åt henne där uppe och slängde dom i hennes famn.
Nu log hon igen, stort denna gången.
Vi gick längst med grusvägen bakom huset inne vid skogsbrynet. Trots att det var sent var det inte speciellt mörkt ute. Gatlamporna lyste upp det mesta av vägen medan månen lyste upp den smala skogen på vänster sida. Jag höll henne i handen medan vi gick sakta längst vägen. Under tiden som vi gick så berättade hon hela historien för mig. Jag slängde in ett litet ”Oj” eller ”Jösses” eller liknande emellanåt. Jag visste inte riktiga vad jag skulle säga, jag visste inte heller vad hon förväntade sig att jag skulle säga.
KAPITEL 8
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag satte mig upp ur sängen, drog mina ben över kanten och placerade fötterna på golvet bredvid mina morgontofflor. Sovrumsgolvet var kallt mot mina varma fötter. Jag sträckte mig efter morgonrocken som låg på bänken som stod nedanför sängen. Jag tog på mig den, stoppade mina fötter i tofflorna och gick ner i köket. Mamma och pappa log och sov, båda var lediga idag. Men dom skulle vakna vilken sekund som helst ändå, morgonmänniskor till skillnad från mig.
Jag satte på en kanna med te och tog fram en kopp från ett av skåpen inne i köket. Jag ställde den på köksön, sen satte jag mig på en av stolarna vid pappas bar, drog fram en gammal tidning från högen med pappersinsamling och började bläddra i den. Några minuter senare plingade tekokaren till. Jag hällde upp tet i koppen och satte mig sedan på barstolen igen.
Det fanns inget intressant i tidningen så jag la tillbaka den där jag tog den, svepte i mig tet och la sedan koppen i diskmaskinen. Mamma hade nu vaknat och jag kunde höra hennes försök till att smyga ner för trappan. Hon lyckades inte så bra, den knarrade så mycket att det lika gärna hade kunnat vara en jordbävning.
Okej jag menar inte att min mamma är tung, men trappan är gammal, eller nått. När hon hade kommit ner kollade hon på mig med en chockande blick.
- Vad gör du uppe såhär tidigt?
- Kunde inte sova. Jag gick förbi henne och började gå mot trappan.
- Gå och lägg dig igen.
- Mm.
Jag kunde höra hur mamma plockade fram frukost ur kylen medan jag gick upp för trappan för att gå och lägg mig igen.
Fast det var ju inte riktigt det jag gjorde. Jag tog istället på mig en lös sommarklänning, tog min bruna skinnväska, mobilen, hörlurarna och mina converse och gick in på toan. Jag sminkade mig snabbt, gick på toa och borstade tänderna. Sen gick jag ner igen.
- Och vart ska du såhär tidigt på morgonen?
- Jag ska till en kompis.
Mamma visste ingenting om mig och Ulrik. Jag hade inte sagt någonting om honom till henne. Och jag hade inte planerat att göra det heller. Varje gång jag är med honom säger jag att jag är hos någon av mina kompisar. Men hon började misstänka mig nu, för jag fixade mig oftast extra mycket när jag var med honom, och det märkte hon, för det brukar jag inte göra när jag är med mina vänner. Då blir det liksom att jag inte orkar bry mig, slänger på mig kläder lite snabbt, tar lite mascara sen är det bra. Men med honom var det helt annorlunda.
- Jag går inte på det här längre nu Sanna. Vad är det du har på gång? Du är nästan aldrig hemma, du säger att du är hos kompisar. Men jag vet att du gör något annat. Säg vad det är nu!
Jag fick nästan som en chock när mamma öppnade munnen och började skälla på mig.
- Är det en kille? Eller är det jag och Pappa?
Jag stod bara och stirrade på henne och struntade i att svara.
- Det hjälper inte att du inte svarar, jag kommer få reda på det på ett eller annat sätt. Tvinga mig inte att ge dig utegångsförbud!
Jag började bli lite rädd för mamma nu. Hon var väldigt grov i sin blick, hon såg jätte argsint ut. Men jag kunde inte få fram ett ord hur mycket jag än försökte.
- VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG?!
Nu stod mamma 20 centimeter från mitt ansikte och skrek massa fula ord till mig. Hon hade tagit tag i båda mina armar och ryckte i mig. Men jag kunde inte röra en min, jag kunde inte säga ett ord, jag bara stod där som förstenad. Jag kunde inte fatta att detta var min mamma som stod här och skällde på mig. Hon har aldrig i hela mitt liv gjort något liknande.
Pappa kom ner rusandes från trappan och höll nästan på att snubbla vid som sista trappstegen. Jag hörde varken vad han eller mamma skrek längre. Jag såg bara två personen som rörde sin munnar men det kom inte ut något ljud.
Pappa försökte dra bort mamma ifrån mig, men hon hade ett så hårt tag om mig att det nästan var omöjligt. Han fick nypa henne i fingrarna för att hon skulle släppa mig. Till slut fick han tag om henne och lyckades få loss hennes grepp om mig. Jag stod fortfarande som förstenad och bara stirrade. Jag rörde inte en min.
Pappa kollade på mig och jag kunde se hur tårarna var på väg att rinna ner från hans kinder.
Nu kunde jag inte hålla tillbaka. Mina ögon blev våta av tårarna och jag hade svårt att se vad som hände. Tårarna strömmade ner från mina kinder när jag såg på pappa. Han var helt förstörd. Varken jag eller han kunde fatta vad som hände med mamma.
Nu kunde jag höra igen. Mamma skrek fortfarande en massa saker till mig och pappa försökte lugna ner henne.
Pappa skrek nu på mig med, fast inte så som mamma. Han skrek att jag skulle gå härifrån, att jag skulle gå ut. Att jag skulle åka iväg. Långt därifrån.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
byt nu till denna:
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag gjorde som pappa sa, tog min väska och mina skor och sprang ut. Morgonsolen hade nu gått över till ett ösregn så jag blev genomvåt på bara några minuter. Jag satte mig inne i busskuren på andra sidan gatan som skydd ifrån regnet. Genom köksfönstret kunde jag skymta hur mamma kastade saker på min pappa. Han försökte skydda sig med hjälp av köksön.
Egentligen brydde jag mig inte så mycket om min mamma längre, vad som skulle hända med henne. För jag vet att pappa aldrig skulle göra henne illa. Jag var mest orolig för pappa. Att han skulle bli skadad.
Den vanliga bussen som gick in till stan rullade förbi busskuren, jag hade vinkat mot chauffören, i en gest att jag inte ska med och att han kan köra vidare. Några minuter senare kunde jag se en annan buss som gick åt andra hållet. Jag skyndade mig över gatan innan bussen hade kommit ner från kullen där den kom ifrån. Bussen stannade och jag hoppade på. Chauffören kollade på mig när jag gick in. Han frågade om jag mådde bra. Jag svarade inte. Jag tittade ner i golvet och gick bak och satte mig.
Efter 15 minuter gick jag av. Det regnade fortfarande ute och jag blev bara mer och mer blöt. Min väska hade säkert läck igenom till min mobil och mina saker jag hade där i. Men konstigt nog brydde jag mig inte. I vanliga fall skulle jag bli helt förstörd om jag fick en droppe med vatten på min mobil. Men nu var den säkert vattenskadad men jag orkade inte ens tänka på det.
Alla villorna jag passerade såg dystra ut. Inga lampor tända, persienner nerdragna. Klockan var fortfarande tidigt på morgonen och dom flesta låg antagligen och sov.
Jag kunde inte se en människa ute. En katt lunkade över vägen och sprang in i en buske, men det var det ända liv jag kunde se. I och för sig var det ju inte precis en livlig stad jag var i. Om det ens var en stad. Det var mer en by, ett samhälle, eller vad man skulle kalla det.
Mina tårar rann fortfarande. Mitt smink var ut kladdat och jag såg säkert ut som ett spöke för tillfället. Jag var helt förstörd inombords.
Det kändes som om mitt hjärta skulle spricka. Att det skulle gå i två delar, och jag skulle bara falla ihop i en liten hög och, dö. Min mamma hade svikit mig, min alldeles egna mamma. Ni skulle aldrig förstå hur det kändes. Det var ungefär som om min mamma var en helt annan person, som om en andre hade hoppat in i henne och gjorde detta mot mig. Och allt det bara för att jag uteslöt att berätta för henne om Ulrik. Min mamma hade stuckit mig i ryggen med en kniv.
Dom tre trappstegen upp till dörren var extra jobbiga att gå uppför. Det kändes som mina ben vägde hundra kilo var och jag var tvungen att verkligen kämpa för att komma upp till dörren. Tillsist lyckades jag komma upp och plingade på dörren. Det gick någon minut innan dörren öppnades. Jag möttes av en nyvaken Ulrik. Han stod i dörröppningen med bar överkropp, mjukisbyxor och hans blonda hår var trassligt. Han gnuggade sig i ena ögat, gäspade stort och frågade vad jag ville. Jag antar att han inte såg att det var jag.
Men jag stod kvar och kollade på honom. Jag såg hur hans ögon spärrades upp när han upptäckte att det var jag som stod vid trappan. Han tittade på mig med en chockad blick, men sa ingenting.
Sen gick han ut och ställde sig framför mig. Han drog mig intill sig. Sedan la han sina armar om mig och höll om mig stenhårt. Han släppte inte taget.
Jag kunde inte röra mig, jag var iskall. Hans varma överkropp värmde mig. Efter flera minuter ute i regnet på trappen släppte han, och drog in mig i huset. Det var ingen annan hemma. Bara jag och han. Han tog med mig till soffan, la sig ner. Jag drog av mig min våta klänning och la mig på honom i bara underkläder. Mitt huvud hade jag placerat på hans bröst. Jag kunde höra hans lugna andetag. Han drog ena sin hand igenom mitt blöta hår och smekte mig på armen med den andra.
HJÄLP TACK.
så vad vill NI ska hända? vad ska dom göra? osv.
släng in en kommentar här och skriv vad ni skulle vilja se i nästa kapitel.
ska vi köra på 30 kommentarer?
KAPITEL 7
- Haha jag bara skojade, ville bara se hur du reagerade! Sa han och skrattade högt och knuffade till mig lite på axeln.
- Det var inte roligt, sa jag och kollade på honom med besviken blick. Bara för att liksom, för att reta honom lite.
- Blev du sur nu? Han gjorde hundvalps ögon sådär, som om det skulle smickra mig.
- Jag ignorerade hans fråga och satt bara tyst.
- SISTEN I ÄR ETT RUTTET ÄGG! Skrek jag ut i tomma intet, hoppade upp från handduken och började springa ner mot vattnet. Ulrik var precis bakom.
- Jag vann! Skrek jag efter att jag hade trillat i vattnet i all hast och blöt ner hela mig själv. Ulrik var bara blöt upp till knäna så skvätte ner honom. Han frös från det kalla vattnet. Han försökte att inte visa det men jag märkte.
- Då är jag ett ruttet ägg då, sa han och skrattade. Trevligt.
Vi badade tills solen började gå ner och allt folk nästan var borta. Det fanns bara några få vuxna kvar som hade somnat och glömt av tiden. Vi bara satt där i vattnet och pratade, om allt möjligt hela den dagen. När vi gick upp för att torka oss på handdukarna var båda som russin över hela kroppen. Jag struntade i att vira om mig handduken utan la mig rakt ner på rygg på den och blundade.
Jag kunde nästan känna hur han stirrade.
Har ni någonsin haft den känslan av att ni är iakttagna? Att ni går på en gata och är helt bergsäkra på att det är någon som förföljer dig, men när ni kollar er omkring så är det ingen där. Just den känslan hade jag nu, när jag låg här. Okej, förutom att jag visste att han låg bredvid mig, det var ju ingen hemlighet, men jag kände verkligen hans blick på mig, ungefär. Jag kan sätta allt på att han ligger och kollar på mig. Men undra vad han tänker?
Dom sista timmarna innan solen skulle gå ner räckte och blev över för att jag och bikinin skulle torka. Jag hade till och med hunnit ta på mig mina kläder innan den var nere helt, innan månen och stjärnorna hade börjat lysa på himlen. Ulrik också. Jag hade inte kollat på klockan en enda gång medan vi hade varit på stranden, men när vi gick mot busshållplatsen kollade jag, 23.53. sista bussen hem hade gått för 3 minuter sen. Jag sa det till honom, men han verkade inte alls orolig. Han bara log och fortsatte gå, förbi hållplatsen och in mot stan.
Efter någon timme var vi framme vid centralen där jag skulle ta bussen hem. Jag var trött i benen och det kändes som om jag inte skulle orka gå en meter till. Vi satte oss ner på en bänk inne i centralen. Ingen av oss sa någonting. Bussen var redan där så vad gjorde vi där på bänken egentligen? Efter ett tag ställde vi oss upp och gick mot min buss.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
- Jag måste nog åka hem nu, mamma kommer ringa mig vilken sekund som helst.
- Okej, det är lugnt. Jag måste med åka hem. Min buss är där borta. Han pekade på en buss som stod på andra sidan vägen.
- Men vi ses på lördag. Han nickade.
Jag var precis på väg att vända mig om och gå in i bussen när han tog tag i min hand. Jag vände mig om. Han kollade mig rakt i ögonen, sen drog han mig tätt intill sig och la sina händer på min midja. Jag lutade mig lite fram, men stannade cirka 10 cm från hans mun. Han fick ta den sista biten. Jag visste ju inte om han ville detta.
Sakta lutade han sig fram. Vi var bara millimeter från att nudda varandras läppar. Jag kände hans körsbärsluktande andedräkt. Jag kunde inte motstå att lukta, det var som en drog.
Jag la ena min hand om hans hals och den andra la jag på hans huvud och drog sakta igenom handen i det blonda håret. Han la sin hand på min hals och den andra låg kvar på midjan. Han var precis på väg och kyssa mig, med sina rosa läppar och sin körsbärs andedräkt, när mobilen ringer. Han stannade upp. Jag blev stel i hela kroppen.
”Inte nu!” Skrek jag och tog upp mobilen ur byxfickan. Det stod mamma på displayen.
”VAD? Jag skrek på mamma i telefonen.
”När kommer du hem? Det är sent. Du vet att du inte ska vara ute såhär sent på kvällen.”
”MEN FATTAR DU INTE ATT DU STÖR. JAG KOMMER OKEJ, RING INTE MER. DU FÖRSTÖR MITT LIV JÄVLA TJATMAJA.”
Jag klickade henne.
Vi det laget hade Ulrik ställt sig minst en meter ifrån mig. Jag skämdes. Jag sa att jag var tvungen och gå, gick in i bussen och vinkade på honom genom fönstret. Han vinkade tillbaka och gick mot sin buss.
Varför finns mammor? Dom bara förstör hela tiden. Dom måste ha något programmerat inne huvudet som gör att dom ringer precis när något sånt här händer. Alltid.
Bussresan hem gick fruktansvärt sakta. Jag satt och stirrade ut genom fönstret hela resan och tänkte på honom.
När jag gick av bussen var den tom, den sista personen förutom jag som var på bussen gick av samtidigt som mig. Jag gick in genom köksdörren. Mamma, Pappa och min lillebror satt i soffan i vardagsrummet och kollade på någon film. Dom ropade på mig men jag struntade i dom och sprang istället direkt upp för trappan och in i mitt rum. Jag tog av mig kläderna och la dom i en hög på golvet, gick in på toan, borstade tänderna, kissade och gick sedan och la mig. Jag skickade iväg ett sms till Ulrik: ”Förlåt.”
Den kvällen hade jag svårt och somna, jag hade gråten i halsen hela kvällen. Av ingen anledning egentligen. Allt var ju bra, jag hade inte fått en kyss bara. Det var inte jordens undergång precis. Men jag antar att jag bara var oerhört känslig just den dagen.
TANKAR ELLER NÅGOT.
ANG NÄSTA KAPITEL
SVAR PÅ TAL
2. anledningen till att det kommer upp segt är väl mest för att jag har antingen för mycket och göra eller så har jag för lite och göra, så jag tappar inperationen ;) men nu ska jag försöka bli bättre på att lägga upp kapitlerna, det lovar jag! bara jag inte har för mycket läxor osv..
om ni undrar något så är det bara till att fråga på, :D
KAPITEL 6
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Där stod det. Svart på vitt. Okej egentligen var det svart på gult, bakgrunden var ju gul där det stod. Men i alla fall, det stod att han vill träffa mig. Igen. Han sa att han ville att jag skulle följa med honom till Liseberg. Han skulle spela där på kvällen. Han skrev att han ville vara med mig innan också. Kanske åka något. Åka något? Fan vad töntigt det lät. Haha.
”Jag smög in ett litet meddelande här på din mobil. Haha. Jag tänkte att vi kunde ses igen. Jag ska spela på Lotta på Liseberg den 25 Juli. Okej det är långt tills dess men tänkte fråga dig ändå. Du kan väl komma och kolla. Vi kan hitta på något innan, gå runt på Liseberg. Åka något kanske? Jaja, här har du mitt nummer och du har min Facebook. Jag hoppas vi ses igen! Ha det bra :)”
Jag läste meddelandet flera gånger. Jag vet egentligen inte varför. Jag kunde väl inte fatta att det var sant. Men det var dags för det nu, dags för mig att inse att allt är sant. Jag menar, det är precis inte en på miljonen att jag träffar honom. Det bor inte ens en miljon människor inne i Göteborg. Och även om det skulle göra det så finns det ju något som kallas ödet, som jag tydligen stött på. Jag tror på ödet i alla fall. Och det verkade ju han göra med.
Jag blev med detsamma helt exalterad i kroppen och kunde verkligen inte vänta tills vi skulle ses igen. Jag gick in på Facebook och skrev ett meddelande till honom att jag kommer och att jag hör av mig när det börjar närma sig. Okej jag ville ju träffa honom innan det och jag var nästa säker på att vi skulle det. Men ändå så att han vet att jag kommer, så han inte tar med någon annan. Fast det hade i och för sig inte gjort något, jag är inte speciellt svartsjuk av mig.
3 veckor senare
Dom senaste tre veckorna var nog dom bästa under hela mitt liv känns det som. Jag har slutat skolan, varit i Spanien, träffat Ulrik (!!), legat på stranden. Ja, bland annat. Jag har träffat Ulrik, minst 10 gånger. Vi har fikat och gått på stan, varit på klippan flera gånger, haft picknick. Ja allt verkligen! Och nu var det inte långt kvar tills Juli, och Liseberg. Jag längtade så mycket.
Fast var detta en bra idé egentligen? Ska jag välja denna vägen och satsa helhjärtat på detta. Är det rätt väg? Vågar jag chansa? Tänk om det bara slutar med att jag sårar honom, eller han sårar mig. Vad gör jag då? Jag är så dålig på att gå vidare. Och tänk på alla fansen.
Äsch, jag kör på det här! Jag chansar så får det gå som det går.
Jag var på väg ner för trappan när jag stötte ihop med mamma.
- Juste jag glömde säga att den 25 ska vi på restaurang. Din mormor fyller 80 så vi ska ha ett litet kalas där för henne, så planera inget!
- Men... Jag hann inte säga något mer innan hon hade hunnit upp och stängt in sig på sitt rum.
Den 25 av alla dagar! Måste hon fylla år just då, åh vad ska jag nu göra? Jag kan inte vara på båda samtidigt...
Jag messade Ulrik och frågade om han kunde träffas.
”Visst! Vart ska vi ses?”
”Inne i stan, centralen.”
”Det blir toppen, är där om 20.”
”Jag med, vi ses!”
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag tog nästa buss in till stan. Jag gick från hållplatsen till framsidan av centralen och satte mig på en bänk. Jag tog upp mobilen medan jag väntade på honom. Kollade runt lite på Facebook. Tog en bild på mig själv och gjorde ett snabbt blogginlägg med den. Jag la ner på mobilen och kollade runt bland folket i hopp om att få se honom. Men det gjorde jag inte. Fast i och för sig, det hade bara gått cirka 10 minuter för mig och komma hit, och för han skulle det ta 20. Och vad kunde det ha gått, 15 – 17 minuter?
Jag hade helt försvunnit in i mitt tänkande och hade inte märk att Ulrik hade satt sig bredvid mig på bänken.
- Djupt inne i tankarna ser jag... Sa han och lutade sig tillbaka mot bänkens ryggstöd.
- Eh... egentligen inte. Jag log mot honom.
- Så... var det något speciellt? Han vände sig mot mig.
- Jo du vet den 25, det är så att... jo liksom... att...
- Kan du inte så är det lugnt, jag klarar mig! Han skrattade.
- Jo jag kan, men min mormor fyller år. Och vi ska på någon restaurang på dagen, så jag kan inte gå runt där med dig liksom. Men jag kommer definitivt när du ska spela! Det kan jag garantera.
- Ja men vad bra då! Han log igen.
Han vände sig framåt och kollade ut bland folket. Det gjorde jag med. Vi satt så i säkert 5 minuter. Ingen av oss hade något och säga, och jag tänkte inte riktigt på att han satt där bredvid mig. Det kändes som om jag satt där ensam, inte så att jag inte såg honom. Men jag var inne i mina egna tankar, det fanns ingen människa där. Bara jag.
- Ja, vill du göra något? Ulrik avbröt tystnaden och vände sig mot mig igen.
- Ja visst! Vad vill du göra? Jag log.
- Ska vi dra till stranden? Steka lite.
- Perfekt! Men jag måste hem och hämta bikini då. Du måste väl ha badbyxor?
- Nja, egentligen inte. Jag har faktiskt det med mig. Han pekade på den röda nikeväskan som låg på bänken bredvid honom.
- Fuskis... sa jag och ställde mig upp.
- Kom, du får följa med mig hem. Jag tog han i handen och drog upp honom från bänken.
Vi gick till hållplatsen och tog bussen hem till mig. Jag gick in, Ulrik väntade utanför.
Jag tog min USA-bikini och tog på den under mina shorts och mitt linne. Sen tog jag två handdukar och la ner i min skinnväska. Jag tog två äpplen, två Pepsi och mina solbrillor. Jag tog min ipod och hörlurarna och la i min ficka. Sen gick jag ut till Ulrik. Han stod och pratade i telefon.
Jag brydde mig inte så mycket om det, orkade inte lägga mig i. Jag började gå mot busshållplatsen. Han var bakom mig.
”Okej mamma... Jag måste gå nu, ska till stranden med en kompis.”
Han la på telefonen och skyndade sig fram till mig.
- Förlåt.
- För vad?
- För att jag pratade i telefon.
- Men herregud visst får du prata i telefon, ring du hur mycket du vill!
- Det var mamma som ringde mig faktiskt... Han tittade på mig och skrattade.
Jag kunde inte hålla mig för skratt.
- Jag älskar ditt skratt. Sa han och log mot mig.
- Jag älskar ditt leende. Jag log mot honom, och han mot mig.
Vi steg av bussen och gick ner mot stranden. Det var fullt med folk, man kunde nästan inte ens se sanden. Jag kollade runt efter en plats. Ulrik hann före.
- Där! Ropade han och pekade mot en liten avlägsen plats uppe på stenarna.
Vi gick dit upp. Allt folk låg nere på sanden så vi var ensamma där uppe. Jag tog ut handdukarna ur min väska och la ut dom på marken. Jag satte mig på den ena och Ulrik satte sig på den andra.
- Du? Ulrik kollade mig i ögonen.
- Ja?
- Jo det är såhär...
Oh herregud, vad ska du säga nu? Att det inte funkar? Att du inte vill vara vänner? Eller helt tvärt om, kommer du säga att du vill ha mig, mer som en vän?
KAPITEL 5
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
När jag öppnade ögonen möttes jag först av havet, himlen och solen. En utsikt så vacker så jag vet inte vad. Tänk er klippan i New Moon. Twilight filmen ni vet. Ungefär så, fast lite lägre.
Havets vågor som slog mot klippkanten så att det skvätte högt. Vågornas brus. Solen som snart skulle gå ner och dess solstrålar som sträcker sig längst med horisonten. Fågelkvitter. Det var där vi var, jag och Ulrik. På en ensam klippa som vette ut mot havet. Stranden låg långt ifrån, och enda vägen hit var den vi just hade kommit ifrån. Vi var ensamma jag och han. Ingen kunde störa oss nu.
- Gillar du det? Ulrik satte sig ner på marken.
- Gillar?! Jag älskar det!
- Hit brukar jag gå ibland för att få inspiration till mina låtar. Har kommit på en liten del av alla här om jag inte minns fel.
- Då har du ju lyckats hittills. Alla är ju bra.
- Men jag har inte så många. Släpper mitt album 24 Augusti ju. Där ska det komma ett antal låtar. Vet inte hur många än. Men har börjat på dom flesta i alla fall.
- Du är duktig du! Han skrattade.
Jag satte mig ner jämte honom. Vi satt där, jag och Ulrik, ett bra tag. Kan inte säga sådär på rak arm hur lång tid det var, men tro mig, det var länge. Vi satt där tysta och stirrade ut på tomma intet. Ingen av oss fick för sig att säga något. Det behövdes liksom inte. Det funkade ändå. Att bara sitta där. Det spelade ingen roll om vi var tysta. Allt var helt perfekt ändå.
Sen kom det där typiska ni vet, så klart så ska min mobil ringa mitt i allt. Och såklart så är det min mamma. Kan inte bli bättre, eller?
Men varför ska kärringen ringa just nu?! (okej mamma var inte så gammal, men hon störde. Då får man faktiskt dra till med sådana ord) JUST NU?! PALLAR INTE.
- Ska du inte ta det? Ulrik avbröt tystnaden. Om man inte räknade med ringsignalen från mobilen. Men ni fattar.
- Jo... jag antar det. Jag tog upp mobilen från väskan och svarade.
- Ja? Jag svarade surt så mamma skulle fatta att hon störde.
- Stör jag eller?
- Inte alls mamma. Jag har bara den bästa stunden i hela mitt liv. Men det är lugnt! Svarar hellre dig.
- Jaha men vad bra då! Du får komma hem nu. Och ska du äta? Vi ska grilla tänkte jag. Om det går bra. Du får hjälpa till.
- Jaja, spela roll. Jag kommer. Och ja, jag ska äta, sluta störa mig nu okej?
- Okej, och gumman?
- Ja?
- Jag älskar dig.
- Detsamma, hej då! Jag la på luren snabbt och la ner mobilen i väskan.
- Ska du dra? Ulrik kollade på mig med besviken blick. Han hade inga planer på att dra i alla fall.
- Ja, tyvärr. Mammor du vet.
- Ja. Han skrattade.
Vi ställde oss upp.
- Måste du hålla mig för ögonen när vi går tillbaka?
- Haha, nej. Nu vet du ju mitt ställe. Då kan du lika gärna få veta hur man tar sig dit. Han log, igen. Med det där leendet som jag bara älskade. Jag smälte lite smått inombords.
Jag började gå. Jag följe en stig, och när jag gick fel skrattade han åt mig och sa ”Fel väg dummer!” Sen la han sina händer på mina höfter och styrde mig rätt. Och jag kunde inte sluta le åt honom. Det gick bara inte. Jag fick liksom lite kramp i käkarna för att jag log så mycket.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Väl framme vid busshållplatsen så ringde Ulrik på en taxi. Sista bussen härifrån hade redan gått. Han sa att han skulle betala. För det var för långt och gå hem. Jag gick med på det. Vi sa ingenting medan vi stod där.
Det tog ungefär 15 minuter för taxin att komma fram till den lilla landsvägen som vi stod vid. Jag hoppade in först. Ulrik var precis bakom mig.
- Centralstationen. Sa han till chauffören.
Vi sa ingenting inne i taxin heller. Vi satt tysta båda två. Vet inte varför.
När vi var framme hoppade jag ut ur taxin. Ulrik gav chauffören pengar och hoppade ut, inte långt efter mig.
- Ja.. det här var ju roligt. Han kollade ner i marken.
- Ja det var det! Jag log så stort jag kunde.
- Vi får väl ses någon mer gång. Jag får din mobil så ska jag skriva in mitt nummer. Han kollade upp på mig, log och sträckte fram handen i en gest, 'lägg mobilen här'.
Jag gav honom den. Han la till en ny kontakt, knappade in sitt nummer. Sen sträckte han upp mobilen i luften med baksidan framåt och tog en bild. Han hade blåst upp kinderna och kollade i kors med ögonen. Bilden la han in på kontakten och sparade.
- Tänkte att du kunde få ett roligt skratt när jag ringer.
När jag ringer? När jag ringer?! Betyder det att han kommer ringa mig. Oh herregud, han tänker ringa mig. Tänk om jag sitter i skolan då?
Jag skrattade. Jag sa sen att jag var tvungen att skynda mig hem.
Ska jag krama honom? Eller går det för fort fram? Men en kram är ju en kram, det behöver inte alltid betyda något. Fast han kanske inte ville krama mig. Vad vet jag liksom? Han får ta första steget.
- Okej men vi får definitivt ses igen, jag slår en pling eller skickar iväg ett mess.
- Det tycker jag absolut att du kan göra! Jag log mot honom, han log tillbaka.
Sen skildes vi åt. Ingen kram.
Jag gick mot busshållplatsen. Där tog jag bussen hem. Bussresan va inte lång men jag lyckades ändå somna. Som tur var vaknade jag av att bussen åkte en aning för fort över ett gupp, precis innan jag skulle gå av. Tur.
När jag kom in hade mamma redan gjort maten, så jag slapp hjälpa till. Jag försökte äta så snabbt som möjligt. Jag var klar före alla andra i alla fall. Fast jag fick inte gå från bordet, var tvungen att vänta på dom andra.
När dom äntligen var klara och jag fick gå från bordet smet jag snabbt upp på mitt rum och låste in mig för att slippa plocka undan.
Jag slängde av mig kläderna och kröp ner under täcket. Jag tog fram datorn. Kollade runt på lite olika bloggar, var inne på facebook. Snackade i skype med Olivia. Tror klockan var runt 11 när jag stängde ner.
När jag nästan hade somnat plingade mobilen till. Det var inte sms, och ingen ringde. Konstigt, jag har inte satt alarm. När jag kollade var det min kalender.
”Kolla dina anteckningar.”
Vadå kolla dina anteckningar? Jag har väl inte skrivit någon påminnelse om det?
Jag gick in på anteckningar för att kolla. Först hittade jag ingenting. Sen så såg jag det, det var från Ulrik. Jag öppnade det. Han hade skrivit ett meddelande till mig.
FOLLOW ME VIA BLOGLOVIN
KAPITEL 4
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vi satte oss vid ett av fönsterborden inne på cafét. Inte för att det var någon vidare utsikt, det enda man såg var allt folk inne i nordstan ändå. Rätt så tråkigt. Men det var Ulrik som satte sig där och jag hakade bara på. Så det blir bra, jag har Ulrik som utsikt framför mig som jag kan titta på istället. Helt okej.
Ulrik Munther satt framför mig på ett café mitt inne i Göteborg. Ulrik Munther med 47 000 fans. Och här satt han med mig utav alla dom och fikade. Med mig. Han frågade mig om mitt väldigt ointressanta liv. Och jag frågade honom om hans intressanta liv. Jag lovar, det är faktiskt intressant. Det är en rolig grabb det där. Men han verkade road av att sitta här med mig. Och det var ju bra. Annars hade han väl gått antar jag. Varför skulle han sitta med mig här om han inte var road av det? Det skulle bara vara konstigt. Slöseri med tid liksom.
Ulrik hade köpt sig en vanlig kaffe och jag tog en varm choklad. Han frågade mig om jag ville ha något och äta när vi beställde. Han sa att han bjöd. Jag tackade nej, jag var inte hungrig konstigt nog. Han köpte i alla fall en paj till sig själv. Den var väldigt god. Och hur vet jag det? Jo, jag fick faktiskt smaka. Ångrar att jag inte tog en ändå.
Jag satt och stirrade på Ulrik medan han drack sitt kaffe. Jag hade verkligen fastnat med blicken på honom. Efter ett tag insåg jag att han satt och stirrade tillbaka. Jag vände bort huvudet.
- Vad är det?
- Inget... sa jag och tittade ner i marken.
- Du verkar nervös eller något, är det jag? Hans blick skulle kunna säga tusen ord vid det tillfället.
- Nej det är absolut inte du! sa jag och skrattade. Jag kan bara inte fatta att jag sitter här med dig, en kändis som du vill sitta och fika med mig. Jag är tråkig.
Nu log han, med det där jätte stora leendet. Man kunde skymta vampyrtänderna i mungiporna. Det var det leendet som jag älskade, jag bara smälte inombords.
- Du är inte alls tråkig, vad har du fått det ifrån?
Ulrik Munther sa att jag inte var tråkig, oh my goood! Slå det ni!
- Säger du det så. Jag tog en klunk av min choklad.
- Ja det gör jag! Jag skrattade åt Ulrik. Han kanske skulle satsa på att bli komiker?
Efter en stunds pinsam tystnad åt Ulrik upp den sista biten av pajen, drack upp dom sista dropparna av sitt kaffe och ställde sig upp. Han sköt in stolen under bordet och sträckte fram handen mot mig.
- Ska vi gå?
- Vart ska vi? Jag tog min väska som hängde på den ena sidan av stolens ryggstöd.
- Jag ska visa, följ med bara. Jag lovar du kommer älska det. Vi gick ut från cafét.
Här kom jag gåendes med Ulrik Munther, genom Göteborg, på väg mot ett hemligt ställe. How awesome?
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vi tog en buss ut mot kusten. Vi gick av vid ett ganska så öde ställe. Några få hus, en jätte stor åker, en lada, och sen havet. Vart hade vi hamnat? Hur kunde han känna till detta stället? Inte ens jag gjorde det, och jag bor i Göteborg. Det gör ju inte han.
- Vart är vi? Jag var jätte nyfiken. Vad skulle man göra här ute på landet liksom?
- Vänta så ska du få se, kom. Han tog mig i handen och började gå mot havet.
Ni kommer inte förstå mig om jag ska försöka beskriva mina känslor just nu. Ceiwnflewkwogjwke, ungefär så ser det ut i mitt huvud. Allting är liksom.... som en film, typ. En snygg kille, jag, stranden, snart solnedgång. Hur ofta händer det här på en skala?
Vi gick på en bred landsväg. Den var gjord av grus. Det knastrade under fötterna där vi gick. Ulrik hade tagit av sig skorna och gick barfota. Det såg ut o göra ont, han smög liksom fram. Jag hade på mig mina converse men jag hade knutit upp dom så att snörena hängde på sidan. Jag höll på och snubbla ett flertal gånger.
Säden på åkrarna svajade i takt med vinden. Solen stod högt på himlen och värmde luften. Jag tog ett djupt andetag. Det här var underbart.
- Nu får du blunda, vill inte avslöja vägen till stället. Jag har hittat det helt själv och bara jag vet om det, haha. Han stannade.
- Jaha okej, jag kollar inte. Lovar.
Han gick bakom mig och la sina händer för mina ögon. Hans händer var kalla. Dom var inte helt igenstängda så jag kunde se igenom lite mellan två av hans fingrar. Hans överkropp var tätt intill mot min. Jag blev varm av att ha honom där. Det pirrade i magen.
Jag kunde känna hans långsamma, djupa andetag i nacken. Det kittlade men jag ville inte förstöra stämningen.
Han hjälpte mig att gå, han viskade i mitt öra när jag skulle svänga och när jag skulle lyfta på fötterna osv.
När vi stannade sa han till mig att stå kvar och att jag inte fick kolla förens han sa till. Jag lydde snällt. Jag kände mig fånig där jag stod. Ulrik hade gått iväg, jag kunde inte höra honom längre. Men jag stod kvar, precis som han bad mig. Efter några minuter kunde jag höra honom. Han gick och nynnade lite. Gulligt. Han ställde sig bakom mig igen.
- Du är inte höjdrädd va? Han stod tätt intill mig och viskade i mitt öra.
- Det beror på. svarade jag.
Han tog mig i händerna.
- Banga inte ur när du får titta. Det kan vara lite högt.
- Om vi inte är uppe på ett berg kan du inte överraska mig, har varit högre upp. Tro mig.
Han räknade ner från 5. Antar att jag ska kolla när han är på 0. Han räknade oerhört sakta, för att reta mig förmodligen.
- 0, kolla nu.
Jag öppnade ögonen.
