KAPITEL 11
Nästa morgon vakande jag tidigt, före Ulrik. Han låg på sidan i sängen bredvid mig och andades med tunga andetag. Hans hår stod åt alla håll och kanter. Jag smekte han lätt på pannan och gick sedan upp ur sängen. Slängde på mig mina kläder och gick mot dörren. Precis när jag tryckte ner handtaget hör jag hur Ulrik mumlar något. Jag vände mig om och kollade på honom. Han satt yrvaken upp i sängen. Han mumlade det återigen men jag kunde inte uppfatta vad han sa.
Åå gud! Din morgonröst, finns det något sexigare?!
- Vart ska du? Han kollade på mig med halvöppna ögon. Jag stängde dörren igen och gick och satte mig på sängen. Jag tog han i handen.
- Vart ska du? Han upprepade sig för fjärde gånger.
- Jag ska ut och samla tankarna lite, innan jag träffar mamma och pappa.
- Ring mig sen då, okej?
- Okej.
Innan jag steg upp från sängen böjde jag mig fram och kramade honom. Jag grävde ner mitt ansikte vid hans nacke. Han luktade gott. Det gick inte och beskriva riktigt. Det var liksom så han luktade.
Han höll om mig hårt. Jag släppte honom, han lutade sig fram och kysste mig lätt på kinden sedan log han mot mig. Jag log tillbaka. Han viskade i mitt öra att han kommer sakna mig. Jag blev helt varm i kroppen. Det kändes som fjärilar i magen och för stunden skulle jag ha kunnat springa flera varv runt jordklotet. Jag ville skrika högt. Jag viskade tillbaka att jag kommer sakna honom med.
Jag tog bussen in till stan, mot centralen. Stan var full med folk, det var måndag, sommarlov. Solen sken och det var minst 25 grader ute.
Jag gick in till Nils Eriksson terminalen och tog en buss därifrån ut till klippan. Till vårat ställe, mitt och Ulriks. Bara vårat. Det kändes bra att kunna säga så. Mitt och Ulriks.
Jag vet inte riktigt vad grejen är mellan mig och Ulrik. Det är liksom någonstans mellan vänner och ett par, men ändå inte. Jag vill ju ta första steget, men jag klarar liksom inte av det. Jag vet inte vad han tycker och känner, jag vill liksom att det ska komma från honom. Som en bekräftelse, typ. Känns lite som om jag ska skita i detta nu, om det inte händer något. Vi kommer ingen vart. Det känns liksom som om jag slösar tid på det här. Men nej jag vet inte.
Efter en lång stund ute på klippan ringde min mobil. Det stod ”Mamma” på displayen. Jag övervägde att svara, jag var inte redo. Istället ringde jag till pappa. Han svarade efter bara ett par signaler. Han lät orolig på rösten. Han sa saker som ”Vart fan är du?” och ”Vart har du varit?”. Han frågade också om jag behövde skjuts till restaurangen. Jag sa ja, sa vart jag var och vart han skulle köra, sedan la jag på. Jag satt kvar en stund till.
Jag hittade en vit sten liggandes några meter ifrån mig. Med den skrev jag in Ulrik ♡ på klippan. Sedan suddade jag ut det.
Jag gick ifrån klippan, ifrån vårat ställe, ut till landsvägen. Pappa stod men bilen och väntade på höger sida av den lilla vägen. Han hoppade ut från förarsätet, gick fram till mig och kramade om mig. I flera minuter stod vi där, jag och pappa. Han snyftade till och jag kände hur en tår landade på min axel. Jag sa till honom att det är okej. Att jag och han ska klara detta.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
byt nu till denna:
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sedan helt plötsligt berättar han för mig. Han berättar vart mamma är. Vad som hände med henne. Efter att jag hade åkt ringde pappa sjukhuset. Mamma hade trillat i trappan i alla vrede den dagen.
En ambulans hade kommit hem till oss och hämtat mamma och pappa. Dom hade sedan lagt in mamma på en avdelning för psykiskt sjuka människor. Dom hade sagt till pappa att mamma höll på att gå sönder inifrån och ut. Mentalt sett alltså. Mer hade dom inte sagt. Dom ville inte berätta för mycket. Så nu låg hon där på avdelningen. Alldeles ensam.
Docktorn hade ringt till pappa nyss och berättat att mamma varken pratar eller svarar när läkarna undersöker henne. Den ända gången hon säger något är när hon pratar med pappa i telefon. Men idag, när läkarna hade kommit in till henne för att undersöka henne hade hon upprepat två ord, som bildade en mening. ”Ring Sanna”. Och det gjorde dom.
Det var inte mamma som hade ringt, utan läkarna. Och jag klickade dom.
Jag fick inte fram ett ljud. Jag började gråta. Pappa också. Men sedan sa han att läkarna hade sagt att hon skulle bli okej. Dom skulle undersöka henne mer. Hittade dom inte något skulle hon få åka hem. Förhoppningsvis.
Pappa släppte greppen om mig, torkade sig under näsan med tröjkanten och sa något i stil med att vi måste skynda oss. Vi gick in och satte oss i bilen och körde iväg.
Väl framme vid restaurangen hade både jag och pappa tagit oss samman angående det som hänt med mamma. Nu hade vi båda ett stort leende på läpparna när vi klev ut ur bilen och mötte mormor utanför entrén till restaurangen. Hon gav mig en stor bamsekram och pussade mig med sina blöta läppstifts läppar på kinden. Så fort hon släppt greppen om mig torkade jag av pussmärket från läppstiftet med armen. Hon sa till mig och pappa att det var synd det där om mamma och att det kommer ordna sig.
Ibland undrar jag om det verkligen kommer det. Ordna sig. Tänk om det inte gör det? Om mamma måste ligga inlagd på det där hemska stället livet ut. Vad ska hända då? Jag menar, jag och pappa kan inte besöka henne varje dag. Vi har ju våra saker att sköta. Och det kommer bli ensamt för mamma om vi inte gör det.
Det var som andra världskriget inne i mitt huvud. Jag visste knappt vad jag gjorde. Det var så fullt med tankar där inne att ett tag kändes det som om det skulle sprängas.
Jag gick in i restaurangen och satte mig på en stol. Jag var yr och illamående på grund av kaoset inne i mitt huvud. Jag tog upp mobilen och skickade iväg ett sms till pappa att jag var tvungen att gå vid två. Jag fick ett snabbt svar: ”Varför?”
Jag svarade att jag skulle träffa en kille som jag har känt ett tag nu. Att jag har lovat han att vi skulle till Liseberg. Pappa svarade igen: ”Okej ska jag köra dig? Jag kan hämta dig/er ikväll om du vill? Ring då i så fall. Puss älskar dig.”
Jag kollade upp mot honom vid entrén han log mot mig. Jag log tillbaka och nickade. Sen skickade jag ett sms tillbaka att jag ville att han skulle hämta mig.
Att vara där på restaurangen var väldigt jobbigt för mig. Jag kunde inte sluta tänka på mamma och hade gråten i halsen hela tiden. Jag fick kämpa varje gång jag skulle säga något för att inte låta sårad på rösten. Jag slängde flera gånger blickar på pappa. Jag kunde se i hans ögon att han också kämpade men gråten i halsen. Han fick fram ett lite tillgjort skratt då och då, precis som jag. Men det kändes bara fel.
Hela den där grejen kändes bara så falsk. Allihop som var där inne trodde att jag var en tjej helt utan problem. Lycklig. Glad. Men icke, förvisso var jag lycklig det var jag. Men glad var jag inte, i alla fall inte just då.
Min mobil plingade till.
”Utanför om 5.”
Det var Ulrik, min räddning därifrån.
