novellomulrikmunther

Nu har jag gjort en facebook sida där ni kan se när dom nya kapitlerna kommer ut och ni kan även fråga mig säker där eller här på bloggen! Släng gärna in kommentarer om vad ni tycker och tänker, jag kan ta negativ kritik :)

 

När jag steg av spårvagnen utanför skolan vibrerade mobilen igen. Hoppas bara att det inte är Jonna igen. Jag kommer ju, är faktiskt typ 3 meter utanför skolan. Jag tog upp mobilen och kollade. Sms från Daniel. Vem var Daniel? Jag hade väl ingen kontakt på min mobil med en Daniel. Jag öppnade mobilen. Ingen kod, bra. Jag öppnade sms:et. ”Kommer du ikväll eller? Jag och polarna sitter längst ut på piren runt 21. Kom dit en stund om du hinner.” Nu fattade jag ingenting. Jag stod utanför skolan helt tyst och bara stirrade på mobilen. Jag kan väl inte.. nej det är omöjligt. Fast? Det måste ha varit så. Jag måste ha råkat ta killens mobil och han har min. Men vem är killen?

Jag gick in på kontakter och rotade runt lite efter ledtrådar om vem killen var. Ingenting. Jag kollade på klockan. Shit, jag måste gå till lektionen. Jag la ner mobilen i väskan och skyndade mig in till skolan. Jag gick till mitt skåp och la in väskan där. Men jag tog ut mobilen och la den i den högra byxfickan. Jag måste faktiskt ta reda på vem killen är.

På schemat stod det att vi hade idrott. Jag hade varken lust eller ork att vara med, och inga idrottskläder hade jag heller med mig. Jag struntade i att gå dit, istället gick jag till uppehållsrummet och satte mig med hans mobil. Det kändes konstigt att inte ha min egen mobil. På ett sätt var jag verkligen nyfiken på att få veta vem denna killen var men på ett sätt kändes det taskigt att rota runt i hans mobil. Jag menar, han kan faktiskt ha privata saker i den. Det vet ju inte jag. Men jag fortsatte i alla fall. Jag kollade runt bland sms:en efter ett namn i alla fall. När jag gick in på en konversation med Johan hade han skickat 'Ulrik' i ett av sms:en. Då måste det ju vara hans namn. Den första personen jag kom och tänka på vid namnet Ulrik var han som vann lilla melodifestivalen. Men inte kan det väl vara han? Han är ju känd och allt nu. Nej det kan inte vara han. Jag tvingade mig själv att tro på det.

Jag hörde mina kompisar komma gåendes från andra sidan uppehållsrummet. Dom skrattade så högt att nog hela skolan skulle kunna höra dom. Jag la Ulriks mobil i min ficka och gick fram till dom.

- Där är du ju! Var har du varit? Sara såg på mig med nyfikna ögon.

-  Ni kommer inte tro mig när ni får höra detta....

- Berätta nu Sanna! Sara, Amanda och Olivia satte sig på en rund bänk och tryckte ner mig på en stol framför den.

 

Jag berättade hela historien om hur jag hade fått tag i Ulriks mobil. Hur vi hade krockat i nordstan och råkat byta med varandra. När jag hade berättat klart satt alla mina vänner med öppna munnar och bara stirrade på mig. Det kändes nästan som om hela skolan stirrade på mig för det hade helt plötsligt blivit tyst i hela uppehållsrummet.

- Är du seriös...? frågade Amanda. Jag nickade.

- Men vad ska du göra nu? Du måste ju lämna tillbaka den. Olivia kollade på mig.

- Jag kommer på något.

 

Hela skoldagen gick ovanligt seg denna dagen. Jag kunde inte koncentrera mig på lektionerna. Jag satt bara och försökte komma på ett sätt att lämna tillbaka mobilen på. Efter skolan skyndade jag mig till busshållplatsen. Medan jag satt på bussen hem kollade jag återigen runt i mobilen. Jag kollade vad han hade för appar. Facebook, Temple Run, Angry Birds, Spotify. Det var då jag kom på det, Facebook! Jag tryckte genast upp Facebook på hans mobil. Han var fortfarande inloggad. Bra. Jag sökte upp mig själv, 2 gemensamma vänner. Där ser man. Jag gick in på meddelanden. Jag hoppades verkligen han var smart nog och fatta.

Bussen stannade. Här skulle jag av. Jag sprang in genom köksdörren och upp för trappan. När jag kom in i mitt rum var det ovanligt rent. Mamma hade varit där och städat igen. Jag slängde av mig mina kläder och hoppade in i onepiecen och la mig under täcket. Jag satt och funderade länge på vad jag skulle skriva. I flera timmar minst. När jag hade kommit på det hade det blivit mörkt ute. Jag sprang ner och åt lite snabbt innan jag skrev meddelandet.

”Hej du! Som du kanske märker så är det inte du som skickar detta meddelande (obviously) så jag tänkte vara lite smart och skicka från din facebook till min och se om du ser detta ;) men i alla fall, jag tänkte att vi kanske kunde träffas imorgon och byta tillbaka mobilerna? Hör av dig när du kan och vart vi ska ses, kanske där vi råkade förväxla dom från första början? Haha :) (hoppas du är lika smart som jag och ser detta nu, annars blir det pinsamt)”

Jag släckte mobilen och låg och väntade. Jag tuggade på en bit choklad så länge. Tänk att det verkligen var Ulrik Munther jag stötte ihop med. Ulrik Munther som jag råkade förväxla mobil med. Tänk att det är Ulrik Munthers mobil som ligger bredvid mig i sängen nu. Tänk att jag har skrivit ett meddelande från Ulrik Munthers Facebook till min Facebook. Tänk att det verkligen var Ulrik Munther, killen från lilla Melodifestivalen. Jag hade fel.

 

Jag hann somna innan jag fick något svar, om jag nu skulle få något.

hejhejhej!

Efter ett halvår kan jag fortfarande inte fatta att det är sant. Av 46 000 fans så valde han mig. Och på den tiden var jag inte ens ett fan. Tänk er själva, det finns 9 miljoner människor i Sverige. Minst hälften av dem är kvinnor. Okej det finns gamla kvinnor och barn också. Men om vi bortser från det så finns det väl minst 1-2 miljoner tjejer som är i hyfsad ålder. Och här sitter jag. Med honom. Och det kunde inte ha varit bättre.

Jag minns det som om det var igår den där dagen då vi möttes för första gången.

 

Sex månader tidigare

 

Jag vaknade av mobilen som ringde för kanske femte gången. Dom första gångerna hade jag inte orkat gå upp. Jag var för utmattad från den sena kvällen igår med gänget vid piren. Jag sträckte mig efter mobilen i mörkret. När jag tryckte på den blev det ljust i hela rummet och mina ögon bländades. Fem missade samtal från Jonna. När jag kollade på klockan insåg jag att jag hade försovit mig. Jag näst intill flög upp ur sängen och tog det närmaste i klädväg jag kunde hitta i garderoben och slängde på mig det. Jag drog upp rullgardinen och slängde täcket hastigt på sängen så att den såg bäddad ut. Min mobil vibrerade. Ett sms från Jonna; ”Vart är du? Lärarna kommer döda dig det vet du va? IGEN. Hör av dig!”. Jag skickade iväg ett snabbt svar att jag var på väg.

Jag sprang ner för trapporna. Mamma ropade på mig från tv rummet. Jag struntade i henne för jag hade inte tid och prata med henne nu. Hon skulle bara be mig göra en macka eller något, och det hann jag inte med. Jag sprang in i köket och tog en drick yoghurt i kylen. Min väska med läxorna låg på köksön. Jag hängde den över axeln och sprang ut genom köksdörren. Jag tog en buss in till centralen.

Jag hoppade av utanför centralstationen som låg mitt inne i göteborg. Därifrån gick jag igenom nordstan. Det var fullt med folk i hela Göteborg. Solen strålade och det var knappt ingen vind ute. Väl inne i nordstan började folkmängden lätta upp och det var lättare att ta sig fram. Min mobil pep till igen. Denna gången var det mamma: ”Varför var du så sur i morse? Jag ropade på dig men fick inget svar. Hoppas du inte är sur på mig, Älskar dig Sanna. Kram Mamma” Svarade henne snabbt och tänkte inte mer på det. Medan jag gick loggade jag in på facebook. Helt plötsligt tappade jag mobilen och trillade baklänges och ramlade på rumpan. Innan jag hann reagera sträckte en kille fram handen mot mig.

- Gick det bra? En kille med blont stripigt hår och en guppkeps på huvudet stod framför mig.

- Jadå, ingen skada skedd här inte, sa jag och log. Han log tillbaka.

- Snygg mobil, jag har likadan, sa han och pekade på mobilerna som hade hamnat på stengolvet inne i varuhuset.

- Förlåt men jag måste verkligen skynda mig. Sen till skolan. Men det var trevligt och träffas, sa jag och ställde mig upp.

- Detsamma. Han log

- Hoppas vi ses igen, sa jag, log och sprang iväg mot utgången.

 

Jag kollade bak och vinkade lite diskret till honom. Ifall att han inte skulle se. Men det gjorde han, han vinkade tillbaka.