novellomulrikmunther

Efter ett halvår kan jag fortfarande inte fatta att det är sant. Av 46 000 fans så valde han mig. Och på den tiden var jag inte ens ett fan. Tänk er själva, det finns 9 miljoner människor i Sverige. Minst hälften av dem är kvinnor. Okej det finns gamla kvinnor och barn också. Men om vi bortser från det så finns det väl minst 1-2 miljoner tjejer som är i hyfsad ålder. Och här sitter jag. Med honom. Och det kunde inte ha varit bättre.

Jag minns det som om det var igår den där dagen då vi möttes för första gången.

 

Sex månader tidigare

 

Jag vaknade av mobilen som ringde för kanske femte gången. Dom första gångerna hade jag inte orkat gå upp. Jag var för utmattad från den sena kvällen igår med gänget vid piren. Jag sträckte mig efter mobilen i mörkret. När jag tryckte på den blev det ljust i hela rummet och mina ögon bländades. Fem missade samtal från Jonna. När jag kollade på klockan insåg jag att jag hade försovit mig. Jag näst intill flög upp ur sängen och tog det närmaste i klädväg jag kunde hitta i garderoben och slängde på mig det. Jag drog upp rullgardinen och slängde täcket hastigt på sängen så att den såg bäddad ut. Min mobil vibrerade. Ett sms från Jonna; ”Vart är du? Lärarna kommer döda dig det vet du va? IGEN. Hör av dig!”. Jag skickade iväg ett snabbt svar att jag var på väg.

Jag sprang ner för trapporna. Mamma ropade på mig från tv rummet. Jag struntade i henne för jag hade inte tid och prata med henne nu. Hon skulle bara be mig göra en macka eller något, och det hann jag inte med. Jag sprang in i köket och tog en drick yoghurt i kylen. Min väska med läxorna låg på köksön. Jag hängde den över axeln och sprang ut genom köksdörren. Jag tog en buss in till centralen.

Jag hoppade av utanför centralstationen som låg mitt inne i göteborg. Därifrån gick jag igenom nordstan. Det var fullt med folk i hela Göteborg. Solen strålade och det var knappt ingen vind ute. Väl inne i nordstan började folkmängden lätta upp och det var lättare att ta sig fram. Min mobil pep till igen. Denna gången var det mamma: ”Varför var du så sur i morse? Jag ropade på dig men fick inget svar. Hoppas du inte är sur på mig, Älskar dig Sanna. Kram Mamma” Svarade henne snabbt och tänkte inte mer på det. Medan jag gick loggade jag in på facebook. Helt plötsligt tappade jag mobilen och trillade baklänges och ramlade på rumpan. Innan jag hann reagera sträckte en kille fram handen mot mig.

- Gick det bra? En kille med blont stripigt hår och en guppkeps på huvudet stod framför mig.

- Jadå, ingen skada skedd här inte, sa jag och log. Han log tillbaka.

- Snygg mobil, jag har likadan, sa han och pekade på mobilerna som hade hamnat på stengolvet inne i varuhuset.

- Förlåt men jag måste verkligen skynda mig. Sen till skolan. Men det var trevligt och träffas, sa jag och ställde mig upp.

- Detsamma. Han log

- Hoppas vi ses igen, sa jag, log och sprang iväg mot utgången.

 

Jag kollade bak och vinkade lite diskret till honom. Ifall att han inte skulle se. Men det gjorde han, han vinkade tillbaka.