novellomulrikmunther

All respekt till dom som äger bilderna, jag bara kopierar och llägger in, om du inte vill att dom ska finnas här tar jag bort dom direkt!

________________________________________________________________________________________________

Dagen därpå vaknade jag relativt tidigt. Egentligen hade jag ingen anledning till att gå upp. Men jag var pigg och unde verkligen inte sova. För stunden hade jag glömt av allt som hänt dagen innan. Jag tänkte att jag måste ha drömt allting. Att jag inte hade träffat självaste Ulrik Munther. Att jag hade hans mobil, och allt det där. Jag tänkte att det var en dröm, för sånt kan ju inte hända i verkligheten. Eller?

Jag satte mig upp i sängen. Mobilen låg under kudden som vanlig. Fast nu var det ju inte min mobil som låg där, det var ju hans.

Jag tog på mig min onepiece och smög ner för trappan för att inte väcka resten av familjen. Jag gick in i köket och öppnade kylskåpet. Jag tog en risifrutti. Det var det ända jag kunde tänka mig att äta för tillfället.

Jag slängde en snabb blick på klockan på mikron. Kvart i 6. såhär tidigt har jag nog aldrig varit uppe.

Jag gick upp för trappan igen. Jag kunde höra min pappas snarkningar från mina föräldrars sovrum som låg precis nedanför trappan. Min brors sovrumsdörr var öppen så jag var extra tyst när jag gick in på mitt rum.

Jag tände den lilla sänglampan som satt på väggen ovanför sängen. Jag svepte i mig min risifrutti och la mig sen på magen med blicken riktad mot kudden. Vågade jag kolla? Tänk om han inte hade svarat.

Jag chansade. Jag stack in handen under kudden och drog fram mobilen. Jag gick in på Facebook ikonen. Den laddade. I denna stund var jag verkligen nervös. Vet inte varför egentligen. Det var ju ingen speciellt ändå. Det var ju bara ett meddelande. Å andra sidan var det ju ett meddelande från mig själv jag väntade på. Fast ett meddelande från min egen Facebook som egentligen var från Ulrik. När den hade laddat klart så gick jag in på meddelandena. Han hade 7 nya. Populär grabb det där. Jag öppnade inget av dom, jag kunde bara läsa dom 4 förta orden i varje meddelande. Ett par av meddelandena var från fans antog jag. Något från några av hans kompisar. Och sen, längst ner, ett meddelande från mig. Dom första orden man kunde se direkt var: ”Hallåhallå! Ja du det....”

Jag var spänd i hela kroppen. Det pirrade faktiskt lite i magen. Konstigt egentligen. Det var ju inte precis så att han frågade om vi kunde gifta oss. Han ville väl bara ha tillbaka sin mobil. Han kanske inte ville ha något med mig och göra alls. Vad vet jag.

Jag öppnade meddelandet.

”Hallåhallå! Ja du det låter som en bra idé! Jag kan idag, vilken tid som helst. Vi kan mötas vid den stora ingången vid nordstan. Ta en fika kanske? Jag är där vid 12. Kom dit och möt mig om du kan, jag väntar =)”

Skickat för 2 minuter sen. tänk om han var inne på min mobil och min facebook i just denna stund. Inte för att det gjorde mig något, tror inte att han rotar runt. Men tänk att om jag svarar, så kanske han svara med. Helt plötsligt fick Ulrik en vänförfrågan till sin Facebook. Nyfiken som jag är gick jag in och kollade. Och ser man på, Sanna Landström har lagt till dig som vän. Jag säger ju det, ödet! Jag accade, busigt. Jag gick in på meddelande igen och svarade på meddelnadet, som var från mig, men från Ulrik. Ja ni fattar. 


"Det blir super! Vi ses kl 12 då! :)"

Ett lyckorus spred sig i kroppen. Tänk att jag, Sanna Landström, ska ta en fika med Ulrik Munther. Lite coolt ändå. Fast han är ju en vanlig människa precis som jag. Så egentligen borde det ju inte vara något speciellt. Jag ser ju inte honom som en gud precis. Och tänk, att jag Sanna Landström har honom på Facebook. Snacka om att jag kommer bli bombaderad med meddelande nu när alla hans fans ser det. Lite status faktiskt.

Jag struntade i skolan, jag sa till mamma att jag inte mådde bra och tänkte stanna hemma idag. Varken hon eller pappa skulle vara hemma. Båda skulle jobba, sen skulle mamma på en anställningsintervju efter jobbet och pappa skulle åka och handla. Kevin skulle hem till en kompis efter skolan så jag kunde vara borta till minst 6 utan att någon skulle märka något.

Jag öppnade garderoben och rotade efter något hyfsat fint att ha på mig. Man vill ju inte se sunkig ut, men inte för uppklädd heller. Jag drog fram ett par korta midjehorts av jeans med nitar på ena bakfickan. Det får duga. Jag letade fram mina röda converse och en tubtopp. Sen drog jag på mig ett slappt linne ovanpå den. Mitt långa mörka hår satte jag upp i en slarvig bulle. Lite Lilla My känsla på den.

Jag hörde hur mamma, pappa och min bror gick ut genom dörren. Jag gick ner till hallen. Kollade på termometern. 20 grader, och klockan var ca halv 8. Jag struntade i att ta med mig jackan och tog min skinnväska och hängde över axeln. Jag tog upp ipoden och satte i hörlurarna i öronen. Jag spelade Paolo Nutini – New shoes på högsta volym.

Idag gick jag in till staden. Jag hade trotts allt gott om tid på mig, vi skulle inte ses förens om några timmar. Solen sken. Jag gick och tänkte på vad jag skulle säga till honom. Jag kom fram till att det inte kommer funka att göra ett manus på vad jag ska säga. Det kommer bara blir så att jag inte får sagt ett ord av vad jag har planerat och så kommer jag ångra mig efteråt. Så jag ska bara låta det ”go with the flo” som man säger.

Jag vet inte hur länge det tog för mig och gå in till stan, men lång tid tog det. Nästan hela batteriet på ipoden var slut innan jag var framme. Det var fullt med folk på stan idag med. Att folk inte bara kan stanna hemma. Kul liv, att gå runt i cirklar i stan. Eller vad man nu gjorde. Fast jag var ju inte ett så bra exempel på det, mitt andra hem var typ stan. Hängde där för jämnan.

Utanför nordstan var det ovanligt lite folk idag. Ingen aning om varför, orkade inte tänka på det heller. Jag satte mig ner på en bänk på andra sidan gatan. Det kändes ända ganska skönt att vara i tid. Det spelar ingen roll om jag får vänta ett tag, bara skönt. jag satt där på bänken och njöt, lyssnade på trafiken och spårvagnar som åkte förbi. Folk som gick förbi pratandes i telefon, mammor med barnvagnar. Gamla tanter med rullator.

Efter ett tags sittande på bänken kunde jag se han komma gåendes längst trottoaren. Hans hår var spretigt, likt igår, han hade den gamla vanliga kepsen på sig. Byxorna hade han vikit upp lite så man kunde skymta en del av hans ben. Hans skor var slappt knutna runt fötterna. Han hade en röd nike väska hängandes på axeln. Han kom närmare och närmare, till slut så var han så nära att om jag hade sträckt ut foten skulle han ha snubblat. Han kollade letandes runt bland folket. Jag kunde inte låta bli att flina lite åt honom. Han såg inte mig och gick förbi där jag satt. Jag ställde mig upp och gick efter honom några meter. Han stannade och kollade sig runt, kliade sig i huvudet. Han kollade mot entrén och var precis påväg att gå över gatan.

- Ulrik... vart ska du? Jag log medan jag sa det. Han vände sig om och kollade på mig.

- Oj, var det du. Trodde vi skulle ses vid ingången? Han pekade mot entrén på andra sidan gatan. Han log.

- Eh joo.. jag blev lite trött i benen bara. Sorry.

- Det är lugnt, sa han och tog fram mobilen ur sin byxfika.

Här har du.

- Tack! Sa jag medan jag försökte lirka fram hans mobil från botten av min väska.

- Behöver du hjälp ? sa han och skrattade.

- Nej, här kommer den! Han flinade och jag insåg just hur fel det lät. Jag gav honom mobilen.

- Kom,  vi går till Espresso House. Vi började gå mot entrén in till nordstan.

- Jag glömde pressentera mig, Ulrik Munther, artist. Ulrik log mot mig. Hela han liksom lyste upp.

- Sanna Landström, okänd. Han tog min hand och skrattade.

- Trevligt att råkas!

- Detsamma! Vi log mot varandra.

Vi gick förbi allt folk och gick in i nordstan. Vi svängde av mot Espresso House. Vi gick in och ställde oss i kön för att beställa.

Gud vad han är fin. Det är helt sjukt. Hur har jag kunnat hamna i den här sittsen. Med Sveriges snyggaste kille. Måste vara ödet, kan inte vara något annat.

Jag hade bara lust att skrika av lycka.