novellomulrikmunther

Vi satte oss vid ett av fönsterborden inne på cafét. Inte för att det var någon vidare utsikt, det enda man såg var allt folk inne i nordstan ändå. Rätt så tråkigt. Men det var Ulrik som satte sig där och jag hakade bara på. Så det blir bra, jag har Ulrik som utsikt framför mig som jag kan titta på istället. Helt okej.

Ulrik Munther satt framför mig på ett café mitt inne i Göteborg. Ulrik Munther med 47 000 fans. Och här satt han med mig utav alla dom och fikade. Med mig. Han frågade mig om mitt väldigt ointressanta liv. Och jag frågade honom om hans intressanta liv. Jag lovar, det är faktiskt intressant. Det är en rolig grabb det där. Men han verkade road av att sitta här med mig. Och det var ju bra. Annars hade han väl gått antar jag. Varför skulle han sitta med mig här om han inte var road av det? Det skulle bara vara konstigt. Slöseri med tid liksom.

Ulrik hade köpt sig en vanlig kaffe och jag tog en varm choklad. Han frågade mig om jag ville ha något och äta när vi beställde. Han sa att han bjöd. Jag tackade nej, jag var inte hungrig konstigt nog. Han köpte i alla fall en paj till sig själv. Den var väldigt god. Och hur vet jag det? Jo, jag fick faktiskt smaka. Ångrar att jag inte tog en ändå.

Jag satt och stirrade på Ulrik medan han drack sitt kaffe. Jag hade verkligen fastnat med blicken på honom. Efter ett tag insåg jag att han satt och stirrade tillbaka. Jag vände bort huvudet.

- Vad är det?

- Inget... sa jag och tittade ner i marken.

- Du verkar nervös eller något, är det jag? Hans blick skulle kunna säga tusen ord vid det tillfället.

- Nej det är absolut inte du! sa jag och skrattade. Jag kan bara inte fatta att jag sitter här med dig, en kändis som du vill sitta och fika med mig. Jag är tråkig.

Nu log han, med det där jätte stora leendet. Man kunde skymta vampyrtänderna i mungiporna. Det var det leendet som jag älskade, jag bara smälte inombords.

- Du är inte alls tråkig, vad har du fått det ifrån?

Ulrik Munther sa att jag inte var tråkig, oh my goood! Slå det ni!

- Säger du det så. Jag tog en klunk av min choklad.

- Ja det gör jag! Jag skrattade åt Ulrik. Han kanske skulle satsa på att bli komiker?

Efter en stunds pinsam tystnad åt Ulrik upp den sista biten av pajen, drack upp dom sista dropparna av sitt kaffe och ställde sig upp. Han sköt in stolen under bordet och sträckte fram handen mot mig.

- Ska vi gå?

- Vart ska vi? Jag tog min väska som hängde på den ena sidan av stolens ryggstöd.

- Jag ska visa, följ med bara. Jag lovar du kommer älska det. Vi gick ut från cafét.

Här kom jag gåendes med Ulrik Munther, genom Göteborg, på väg mot ett hemligt ställe. How awesome?

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi tog en buss ut mot kusten. Vi gick av vid ett ganska så öde ställe. Några få hus, en jätte stor åker, en lada, och sen havet. Vart hade vi hamnat? Hur kunde han känna till detta stället? Inte ens jag gjorde det, och jag bor i Göteborg. Det gör ju inte han.

- Vart är vi? Jag var jätte nyfiken. Vad skulle man göra här ute på landet liksom?

- Vänta så ska du få se, kom. Han tog mig i handen och började gå mot havet.

Ni kommer inte förstå mig om jag ska försöka beskriva mina känslor just nu. Ceiwnflewkwogjwke, ungefär så ser det ut i mitt huvud. Allting är liksom.... som en film, typ. En snygg kille, jag, stranden, snart solnedgång. Hur ofta händer det här på en skala?

Vi gick på en bred landsväg. Den var gjord av grus. Det knastrade under fötterna där vi gick. Ulrik hade tagit av sig skorna och gick barfota. Det såg ut o göra ont, han smög liksom fram. Jag hade på mig mina converse men jag hade knutit upp dom så att snörena hängde på sidan. Jag höll på och snubbla ett flertal gånger.

Säden på åkrarna svajade i takt med vinden. Solen stod högt på himlen och värmde luften. Jag tog ett djupt andetag. Det här var underbart.

- Nu får du blunda, vill inte avslöja vägen till stället. Jag har hittat det helt själv och bara jag vet om det, haha. Han stannade.

- Jaha okej, jag kollar inte. Lovar.

Han gick bakom mig och la sina händer för mina ögon. Hans händer var kalla. Dom var inte helt igenstängda så jag kunde se igenom lite mellan två av hans fingrar. Hans överkropp var tätt intill mot min. Jag blev varm av att ha honom där. Det pirrade i magen.

Jag kunde känna hans långsamma, djupa andetag i nacken. Det kittlade men jag ville inte förstöra stämningen.

Han hjälpte mig att gå, han viskade i mitt öra när jag skulle svänga och när jag skulle lyfta på fötterna osv.

När vi stannade sa han till mig att stå kvar och att jag inte fick kolla förens han sa till. Jag lydde snällt. Jag kände mig fånig där jag stod. Ulrik hade gått iväg, jag kunde inte höra honom längre. Men jag stod kvar, precis som han bad mig. Efter några minuter kunde jag höra honom. Han gick och nynnade lite. Gulligt. Han ställde sig bakom mig igen.

- Du är inte höjdrädd va? Han stod tätt intill mig och viskade i mitt öra.

- Det beror på. svarade jag.

Han tog mig i händerna.

- Banga inte ur när du får titta. Det kan vara lite högt.

- Om vi inte är uppe på ett berg kan du inte överraska mig, har varit högre upp. Tro mig.

Han räknade ner från 5. Antar att jag ska kolla när han är på 0. Han räknade oerhört sakta, för att reta mig förmodligen.

- 0, kolla nu.

Jag öppnade ögonen.