novellomulrikmunther

När jag öppnade ögonen möttes jag först av havet, himlen och solen. En utsikt så vacker så jag vet inte vad. Tänk er klippan i New Moon. Twilight filmen ni vet. Ungefär så, fast lite lägre.

Havets vågor som slog mot klippkanten så att det skvätte högt. Vågornas brus. Solen som snart skulle gå ner och dess solstrålar som sträcker sig längst med horisonten. Fågelkvitter. Det var där vi var, jag och Ulrik. På en ensam klippa som vette ut mot havet. Stranden låg långt ifrån, och enda vägen hit var den vi just hade kommit ifrån. Vi var ensamma jag och han. Ingen kunde störa oss nu.

- Gillar du det? Ulrik satte sig ner på marken.

- Gillar?! Jag älskar det!

- Hit brukar jag gå ibland för att få inspiration till mina låtar. Har kommit på en liten del av alla här om jag inte minns fel.

- Då har du ju lyckats hittills. Alla är ju bra.

- Men jag har inte så många. Släpper mitt album 24 Augusti ju. Där ska det komma ett antal låtar. Vet inte hur många än. Men har börjat på dom flesta i alla fall.

- Du är duktig du! Han skrattade.

Jag satte mig ner jämte honom. Vi satt där, jag och Ulrik, ett bra tag. Kan inte säga sådär på rak arm hur lång tid det var, men tro mig, det var länge. Vi satt där tysta och stirrade ut på tomma intet. Ingen av oss fick för sig att säga något. Det behövdes liksom inte. Det funkade ändå. Att bara sitta där. Det spelade ingen roll om vi var tysta. Allt var helt perfekt ändå.

Sen kom det där typiska ni vet, så klart så ska min mobil ringa mitt i allt. Och såklart så är det min mamma. Kan inte bli bättre, eller?

Men varför ska kärringen ringa just nu?! (okej mamma var inte så gammal, men hon störde. Då får man faktiskt dra till med sådana ord) JUST NU?! PALLAR INTE.

- Ska du inte ta det? Ulrik avbröt tystnaden. Om man inte räknade med ringsignalen från mobilen. Men ni fattar.

- Jo... jag antar det. Jag tog upp mobilen från väskan och svarade.

- Ja? Jag svarade surt så mamma skulle fatta att hon störde.

- Stör jag eller?

- Inte alls mamma. Jag har bara den bästa stunden i hela mitt liv. Men det är lugnt! Svarar hellre dig.

- Jaha men vad bra då! Du får komma hem nu. Och ska du äta? Vi ska grilla tänkte jag. Om det går bra. Du får hjälpa till.

- Jaja, spela roll. Jag kommer. Och ja, jag ska äta, sluta störa mig nu okej?

- Okej, och gumman?

- Ja?

- Jag älskar dig.

- Detsamma, hej då! Jag la på luren snabbt och la ner mobilen i väskan.

- Ska du dra? Ulrik kollade på mig med besviken blick. Han hade inga planer på att dra i alla fall.

- Ja, tyvärr. Mammor du vet.

- Ja. Han skrattade.

Vi ställde oss upp.

- Måste du hålla mig för ögonen när vi går tillbaka?

- Haha, nej. Nu vet du ju mitt ställe. Då kan du lika gärna få veta hur man tar sig dit. Han log, igen. Med det där leendet som jag bara älskade. Jag smälte lite smått inombords.

Jag började gå. Jag följe en stig, och när jag gick fel skrattade han åt mig och sa ”Fel väg dummer!” Sen la han sina händer på mina höfter och styrde mig rätt. Och jag kunde inte sluta le åt honom. Det gick bara inte. Jag fick liksom lite kramp i käkarna för att jag log så mycket.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Väl framme vid busshållplatsen så ringde Ulrik på en taxi. Sista bussen härifrån hade redan gått. Han sa att han skulle betala. För det var för långt och gå hem. Jag gick med på det. Vi sa ingenting medan vi stod där.

Det tog ungefär 15 minuter för taxin att komma fram till den lilla landsvägen som vi stod vid. Jag hoppade in först. Ulrik var precis bakom mig.

- Centralstationen. Sa han till chauffören.

Vi sa ingenting inne i taxin heller. Vi satt tysta båda två. Vet inte varför.

När vi var framme hoppade jag ut ur taxin. Ulrik gav chauffören pengar och hoppade ut, inte långt efter mig.

- Ja.. det här var ju roligt. Han kollade ner i marken.

- Ja det var det! Jag log så stort jag kunde.

- Vi får väl ses någon mer gång. Jag får din mobil så ska jag skriva in mitt nummer. Han kollade upp på mig, log och sträckte fram handen i en gest, 'lägg mobilen här'.

Jag gav honom den. Han la till en ny kontakt, knappade in sitt nummer. Sen sträckte han upp mobilen i luften med baksidan framåt och tog en bild. Han hade blåst upp kinderna och kollade i kors med ögonen. Bilden la han in på kontakten och sparade.

- Tänkte att du kunde få ett roligt skratt när jag ringer.

När jag ringer? När jag ringer?! Betyder det att han kommer ringa mig. Oh herregud, han tänker ringa mig. Tänk om jag sitter i skolan då?

Jag skrattade. Jag sa sen att jag var tvungen att skynda mig hem.

Ska jag krama honom? Eller går det för fort fram? Men en kram är ju en kram, det behöver inte alltid betyda något. Fast han kanske inte ville krama mig. Vad vet jag liksom? Han får ta första steget.

- Okej men vi får definitivt ses igen, jag slår en pling eller skickar iväg ett mess.

- Det tycker jag absolut att du kan göra! Jag log mot honom, han log tillbaka.

Sen skildes vi åt. Ingen kram.

Jag gick mot busshållplatsen. Där tog jag bussen hem. Bussresan va inte lång men jag lyckades ändå somna. Som tur var vaknade jag av att bussen åkte en aning för fort över ett gupp, precis innan jag skulle gå av. Tur.

När jag kom in hade mamma redan gjort maten, så jag slapp hjälpa till. Jag försökte äta så snabbt som möjligt. Jag var klar före alla andra i alla fall. Fast jag fick inte gå från bordet, var tvungen att vänta på dom andra.

När dom äntligen var klara och jag fick gå från bordet smet jag snabbt upp på mitt rum och låste in mig för att slippa plocka undan.

Jag slängde av mig kläderna och kröp ner under täcket. Jag tog fram datorn. Kollade runt på lite olika bloggar, var inne på facebook. Snackade i skype med Olivia. Tror klockan var runt 11 när jag stängde ner.

När jag nästan hade somnat plingade mobilen till. Det var inte sms, och ingen ringde. Konstigt, jag har inte satt alarm. När jag kollade var det min kalender.

”Kolla dina anteckningar.”

Vadå kolla dina anteckningar? Jag har väl inte skrivit någon påminnelse om det?

Jag gick in på anteckningar för att kolla. Först hittade jag ingenting. Sen så såg jag det, det var från Ulrik. Jag öppnade det. Han hade skrivit ett meddelande till mig.