novellomulrikmunther

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Allting var egentligen liksom svart för mig. Jag kunde inte tänka, knappt prata, knappt gå. Min värld hade stannat. Mentalt sett var jag fortfarande kvar där inne i vardagsrummet och stod och kollade på min mamma och min pappa. Jag var kvar där inne och den scenen spelades upp om och om igen inne i mitt huvud. Jag kunde inte på något sätt få den till att försvinna, endast någon gång då och då. Men så fort jag kände ens en liten uns av lycka igen, då kom bilden upp där igen. Det var som om den intalade mig att jag inte fick vara lycklig. Och det som gjorde mig lycklig just då, det var Ulrik. Min Ulrik, min alldeles egna Ulrik.

Det har gått 4 månader sen jag och Ulrik träffades för första gången. Dom här 4 månaderna har varit dom mest äventyrliga i hela mitt liv. Jag har gjort saker som jag aldrig skulle ha kommit underfund med om det inte vore för honom. Jag och Ulrik. Jag ville att det skulle vara så, för alltid. Fast hur känner han? Han är ju känd, det är meningen att han ska vara singel. Jag menar, ingen visste om oss. Knappt mina föräldrar. Inte hans heller. Okej det fanns ingenting att veta om egentligen, vi var ju ”bara” vänner.

När vi kom innanför dörren kunde vi se hur Kjell stod vid diskbänken med en plåt under vattenkranen. När han fick höra hur Ulrik stängde igen dörren vred han hastigt på huvudet och stirrade på oss som om vi vore några slags spöken.

Jag vände bort blicken och var precis på väg upp för trappan när Ulrik stoppade mig.

- Pappa, detta är min kompis, Sanna.

Kjell sträckte fram handen mot mig. Jag tog tag i den och han skakade lite långsamt och släppte sedan taget.

- Angenämt! Sa han och nickade på huvudet

- Detsamma... sa jag med en lite tafatt blick och vände mig om igen.

- Så.. Det är du som tar upp min sons all tid när han inte är och spelar? Jag vände mig återigen om och stirrade på Kjell. Både jag och Ulrik såg förvånade ut.

- Men lägg ner vafan... Ulrik tog mig i armen och visade med sin andra arm en gest att vi skulle gå upp. Jag gick upp först och han var tätt bakom mig. Jag kunde känna Kjells blickar innan jag hörde hur han återgick till diskandet av plåten.

Ulrik och jag gick in på hans rum. Han tog ner gitarren från väggen och började plonka på den. Jag satte mig i hans säng och slog på tv:n. Lite då och då sneglade jag på honom där han satt i fåtöljen med blicken ner mot gitarren. Hans tunga hade åkt ur munnen och låg över tänderna. Han var koncentrerad. Jag fnittrade lite åt honom. Gitarren tystnade och han kollade upp på mig.

- Jag har skrivit en ny låt. Till dig. Han log sådär snett som bara han kunde.

Jag gick upp från sängen och satte mig på golvet framför honom.

- Spela den för mig. Sa jag medan jag kollade in i hans blågröna ögon.

Han tog dom första ackorden. Jag satt helt blixt stilla och lyssnade intensivt på texten. Den handlade om mig. Jag hamnade liksom i trans när jag hörde den, den var så bra. Jag bara satt och stirrade på honom, jag kan lova er att jag liknade en idiot. Han var så vacker när han satt där med gitarren i handen och sjöng. Allt var liksom perfekt.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

byt nu till denna:
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ulrik hade slutat sjunga men jag satt fortfarande helt stilla på golvet och bara stirrade. Jag hade fastnat med blicken. Ulrik fick vifta handen framför mina ögon för att jag skulle reagera.

- Så vad tyckte du? Han tog tag i min hand och hjälpte mig upp. Jag slängde mig i hans famn och kramade om honom hårt.

- Jag älskar den! Jag kunde känna hur han luktade läder, lite gammalt sådär, samtidigt som han luktade parfym.

Jag släppte taget om honom och placerade mig i sängen framför tv:n igen. Han satte sig bredvid mig.

- Ska vi sova? Jag är ganska trött faktiskt. Han slängde en snabb blick på mig sedan sträckte han sig efter fjärrkontrollen.

- Ja, okej då. Jag reste mig upp samtidigt som Ulrik stängde av tv:n

- Ska bara fixa en madrass, kommer! Han var precis på väg ut genom sovrumsdörren innan jag tog han i armen och stoppade honom.

- Nej, det behövs inte. Vi kan väl dela på din säng? Eller du gillar inte tjejbaciller? Han skrattade.

- Säger du det så.

Jag tog av mig mina kläder, Ulrik tog fram en tröja till mig som jag kunde sova i. Jag tog på mig den. Han tog av sig sina kläder och la sig i endast sina kalsonger under täcket.

- Och jag hoppas du inte har killbaciller. Han flinade till lite.

Jag släckte i taket sedan la jag mig under täcket tillsammans med Ulrik. Han la armen runt mig. Sen somnade jag.

När jag vaknade dagen därpå var sängen tom. Ingen Ulrik. Bara jag.
Jag hittade en kul post-it lapp liggandes på kudden som Ulrik hade sovit på.

”Nere på hemköp och köper frukostbullar. Snart tillbaka. U”

Jag log lite smått för mig själv.
Jag borstade igenom mitt hår snabbt, tog på mig ett par av Ulriks mjukisbyxor och smög ner för trappan. Kjell var vaken. Han satt vid köksbordet och åt frukost samtidigt som han läste, vilket jag antar var dagens tidning.

- Godmorgon Sanna! Sov du bra? Kjell hörde hur jag kom ner smygandes från övervåningen.

- Ovanligt bra faktiskt.

- Nämen vad trevligt. Sätt dig ner och ta lite käk. Han pekade på stolen på andra sidan bordet. Jag satte mig på den.

- Jag väntar på Ulrik, han är på hemköp.

- Är det min grabb vi talar om nu? Sånt brukar han aldrig göra. Det är bara för att du är här, han gör sig till. Kjell skrattade till lite och återgick sedan till läsandet.

- Det vet jag ingenting om.

- Jaså, så du sitter här med farsan? Jag som trodde du skulle sova än. Ulrik kom in genom dörren med Konrad i ena handen och en påse med bröd i den andra.

- Tydligen inte... sa jag ganska lågt, och väldigt drygt.

- Vaknat på fel sida av sängen? Både Kjell och Ulrik skrattade till.

- Två mot en, orättvist. Jag gick upp från stolen och låtsades bli sur.

- Ta hand om din kvinna nu Ulrik.

Ulrik bredde några mackor, hällde upp te i två koppar och ställde allt på en bricka. Sedan gick vi ut på altanen och satte oss på solstolarna.

- Härligt väder. Jag kisade med ögonen.

- Jajemen!

- Liseberg imorgon, hur känns det? Nervös?

- Inte nu, men jag kommer nog bli det imorgon.

Vi satt och snackade lite om morgondagen, hur vi skulle lösa det med min mormors födelsedag och hans spelning på samma gång. Vi kom fram till att han skulle hämta mig på restaurangen två timmar innan han skulle ut på scen. Vi skulle gå runt en stund, sen skulle han gå och jag fick vara själv. Sen skulle jag få komma till baksidan av scenen och sen skulle vi hem till mig. Det skulle bli första gången jag visade upp honom för mamma och pappa. Och det skulle bli första gången som jag såg dom sedan händelsen för någon dag sedan.

Ulriks perspektiv och tankar:

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Morgonen därpå vaknade jag i ett hast av att dörrklockans öronbedövande ljud plingade. Min rygg gjorde ont, jag hade somnat i soffan kvällen innan. Jag steg segt upp från soffan, sträckte på mig lite och gick mot dörren. Klockan på mikron lös upp det mörka köket, 08.03. Jag kunde höra att det regnade ute på grund av att vattnet smattrade när det stötte emot fönsterrutan.

När jag öppnade dörren såg jag förts inte vem det var. Jag kliade mig lite i ögat och frågade vad personen som stod på trappan ville. Men jag fick inget svar. Tillslut kunde jag se att det var Sanna. Jag såg att hon grät. Hennes mascara hade runnit och hon var svart runt ögonen. Jag sa ingenting, inte hon heller. Jag kunde inte låta bli att tänka på allt som skulle kunnat hänt henne. Jag slängde ett snabbt öga på hennes kropp för att titta efter blåmärken eller sår. Hennes armar hade röda märken, liknade handavtryck. Någonting hade hänt, jag visste det. Men jag ville inte lägg mig i. Och hon ville säkert inte prata om det heller.

Regnet öste ner och jag blev genomblöt på bara några minuter. Istället för att jag bara skulle stå där och titta på henne tog jag försiktig tag i hennes armar och drog henne till mig. Jag la mina armar om henne och höll om henne hårt. I flera minuter stod vi där. Min bara överkropp blev kall från hennes genomblöta kläder. Hon grät fortfarande och jag kunde höra hennes snyftningar. Tillslut tog jag beslutet att vi skulle gå in. Jag släppte greppet om henne och drog henne försiktigt in genom dörren, sen stängde jag den och vred om låset tills det klickade till. Sen gick jag mot soffan, hon följde efter. Jag la mig ner, hon tog av sig sina blöta kläder, slängde dom i en hög på golvet och la sig sedan ner på mig. Hon var så vacker ut, även om hon var helt söndergråten och hennes hår var genomvått, så såg hon helt fantastiskt ut.

Jag la mina armar runt henne igen och höll om henne. Efter ett tag somnade hon. Jag kunde känna lukten av hennes hår, det luktade som schampo blandat med hennes parfym, innan jag med somnade.

Jag låg och stirrade upp i taket. Efter några minuter sträckte jag mig efter filten som hängde på armstödet. När jag hade fått tag i den drog jag försiktigt bort armen under hennes huvud och la dit en kudde istället. Jag la filten över henne. Sen gick jag ut i köket.

Sanna ligger i min soffa och är helt förstörd. Jag vet inte vad jag ska göra, eller ska jag göra något överhuvudtaget? Jag vet inte om hon vill prata om det eller inte. Nu sover hon. Men när hon vaknar vad gör jag då? Jag vet ingeting om sånt här. Känns som om jag är till onytta just nu.
Ska jag agera den där killen som bara sitter tyst och håller om henne? 
Ja, det kan jag göra. Det klarar jag.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

byt nu till denna:
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag tog en tugga av en av mackorna, tog en klunk av teet och lutade mig sedan tillbaka och tittade på tv:n. Jag blev helt inne i programmet att jag inte märkte när hon vaknade. Hon kollade upp på mig med yrvakna ögon. Hennes hår hade torkat och hade rufsat ihop sig så att det stod åt alla håll. Jag smekte henne ömt på kinden. Hon blundade och log.

Hon var fortfarande svart runt ögonen och hennes näsa var röd från allt snörvlande. Jag gav henne en bit papper som jag hade tagit med från köket tidigare.

Hon snöt sig, satte sig högre upp och lutade sig med ryggen mot min axel. Jag tog henne i handen.

Jag gav henne sen brickan med mackor och sen koppen med teet i.

- Ät lite, okej?

Hon tuggade snällt i sig mackorna. Jag kunde se på henne hur illa däran hon var. Jag brydde mig inte om att prata om det. Jag menar, då kanske hon börjar gråta ännu mer. Lika bra att inte säga något när hon väl har slutat.

- Det är min mamma, om du ville veta... Hon kollade upp på mig. Jag kunde se sorgen i hennes blick.

- Tänk inte på det nu.

Jag skrattade lite när jag kollade på hur hon såg ut. Hon var vacker, det var hon, men med allt det där utkletade sminket i nästan hela hennes ansikte. Ja, det kunde ju se bättre ut.

Nu log hon, sådär lite snett. Inte det största leendet hon har haft. Hon la sitt huvud i mitt knä och jag höll om henne ännu en gång.

- Vill du gå en promenad? Jag avbröt tystnaden.

- Visst! Men mina kläder, fortfarande blöta...

- Redan fixat! Jag sträckte mig efter byxorna och tröjan som jag hade hämtat åt henne där uppe och slängde dom i hennes famn.
Nu log hon igen, stort denna gången.

Vi gick längst med grusvägen bakom huset inne vid skogsbrynet. Trots att det var sent var det inte speciellt mörkt ute. Gatlamporna lyste upp det mesta av vägen medan månen lyste upp den smala skogen på vänster sida. Jag höll henne i handen medan vi gick sakta längst vägen. Under tiden som vi gick så berättade hon hela historien för mig. Jag slängde in ett litet ”Oj” eller ”Jösses” eller liknande emellanåt. Jag visste inte riktiga vad jag skulle säga, jag visste inte heller vad hon förväntade sig att jag skulle säga.