novellomulrikmunther

Ulriks perspektiv och tankar:

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Morgonen därpå vaknade jag i ett hast av att dörrklockans öronbedövande ljud plingade. Min rygg gjorde ont, jag hade somnat i soffan kvällen innan. Jag steg segt upp från soffan, sträckte på mig lite och gick mot dörren. Klockan på mikron lös upp det mörka köket, 08.03. Jag kunde höra att det regnade ute på grund av att vattnet smattrade när det stötte emot fönsterrutan.

När jag öppnade dörren såg jag förts inte vem det var. Jag kliade mig lite i ögat och frågade vad personen som stod på trappan ville. Men jag fick inget svar. Tillslut kunde jag se att det var Sanna. Jag såg att hon grät. Hennes mascara hade runnit och hon var svart runt ögonen. Jag sa ingenting, inte hon heller. Jag kunde inte låta bli att tänka på allt som skulle kunnat hänt henne. Jag slängde ett snabbt öga på hennes kropp för att titta efter blåmärken eller sår. Hennes armar hade röda märken, liknade handavtryck. Någonting hade hänt, jag visste det. Men jag ville inte lägg mig i. Och hon ville säkert inte prata om det heller.

Regnet öste ner och jag blev genomblöt på bara några minuter. Istället för att jag bara skulle stå där och titta på henne tog jag försiktig tag i hennes armar och drog henne till mig. Jag la mina armar om henne och höll om henne hårt. I flera minuter stod vi där. Min bara överkropp blev kall från hennes genomblöta kläder. Hon grät fortfarande och jag kunde höra hennes snyftningar. Tillslut tog jag beslutet att vi skulle gå in. Jag släppte greppet om henne och drog henne försiktigt in genom dörren, sen stängde jag den och vred om låset tills det klickade till. Sen gick jag mot soffan, hon följde efter. Jag la mig ner, hon tog av sig sina blöta kläder, slängde dom i en hög på golvet och la sig sedan ner på mig. Hon var så vacker ut, även om hon var helt söndergråten och hennes hår var genomvått, så såg hon helt fantastiskt ut.

Jag la mina armar runt henne igen och höll om henne. Efter ett tag somnade hon. Jag kunde känna lukten av hennes hår, det luktade som schampo blandat med hennes parfym, innan jag med somnade.

Jag låg och stirrade upp i taket. Efter några minuter sträckte jag mig efter filten som hängde på armstödet. När jag hade fått tag i den drog jag försiktigt bort armen under hennes huvud och la dit en kudde istället. Jag la filten över henne. Sen gick jag ut i köket.

Sanna ligger i min soffa och är helt förstörd. Jag vet inte vad jag ska göra, eller ska jag göra något överhuvudtaget? Jag vet inte om hon vill prata om det eller inte. Nu sover hon. Men när hon vaknar vad gör jag då? Jag vet ingeting om sånt här. Känns som om jag är till onytta just nu.
Ska jag agera den där killen som bara sitter tyst och håller om henne? 
Ja, det kan jag göra. Det klarar jag.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

byt nu till denna:
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag tog en tugga av en av mackorna, tog en klunk av teet och lutade mig sedan tillbaka och tittade på tv:n. Jag blev helt inne i programmet att jag inte märkte när hon vaknade. Hon kollade upp på mig med yrvakna ögon. Hennes hår hade torkat och hade rufsat ihop sig så att det stod åt alla håll. Jag smekte henne ömt på kinden. Hon blundade och log.

Hon var fortfarande svart runt ögonen och hennes näsa var röd från allt snörvlande. Jag gav henne en bit papper som jag hade tagit med från köket tidigare.

Hon snöt sig, satte sig högre upp och lutade sig med ryggen mot min axel. Jag tog henne i handen.

Jag gav henne sen brickan med mackor och sen koppen med teet i.

- Ät lite, okej?

Hon tuggade snällt i sig mackorna. Jag kunde se på henne hur illa däran hon var. Jag brydde mig inte om att prata om det. Jag menar, då kanske hon börjar gråta ännu mer. Lika bra att inte säga något när hon väl har slutat.

- Det är min mamma, om du ville veta... Hon kollade upp på mig. Jag kunde se sorgen i hennes blick.

- Tänk inte på det nu.

Jag skrattade lite när jag kollade på hur hon såg ut. Hon var vacker, det var hon, men med allt det där utkletade sminket i nästan hela hennes ansikte. Ja, det kunde ju se bättre ut.

Nu log hon, sådär lite snett. Inte det största leendet hon har haft. Hon la sitt huvud i mitt knä och jag höll om henne ännu en gång.

- Vill du gå en promenad? Jag avbröt tystnaden.

- Visst! Men mina kläder, fortfarande blöta...

- Redan fixat! Jag sträckte mig efter byxorna och tröjan som jag hade hämtat åt henne där uppe och slängde dom i hennes famn.
Nu log hon igen, stort denna gången.

Vi gick längst med grusvägen bakom huset inne vid skogsbrynet. Trots att det var sent var det inte speciellt mörkt ute. Gatlamporna lyste upp det mesta av vägen medan månen lyste upp den smala skogen på vänster sida. Jag höll henne i handen medan vi gick sakta längst vägen. Under tiden som vi gick så berättade hon hela historien för mig. Jag slängde in ett litet ”Oj” eller ”Jösses” eller liknande emellanåt. Jag visste inte riktiga vad jag skulle säga, jag visste inte heller vad hon förväntade sig att jag skulle säga.