KAPITEL 7
- Haha jag bara skojade, ville bara se hur du reagerade! Sa han och skrattade högt och knuffade till mig lite på axeln.
- Det var inte roligt, sa jag och kollade på honom med besviken blick. Bara för att liksom, för att reta honom lite.
- Blev du sur nu? Han gjorde hundvalps ögon sådär, som om det skulle smickra mig.
- Jag ignorerade hans fråga och satt bara tyst.
- SISTEN I ÄR ETT RUTTET ÄGG! Skrek jag ut i tomma intet, hoppade upp från handduken och började springa ner mot vattnet. Ulrik var precis bakom.
- Jag vann! Skrek jag efter att jag hade trillat i vattnet i all hast och blöt ner hela mig själv. Ulrik var bara blöt upp till knäna så skvätte ner honom. Han frös från det kalla vattnet. Han försökte att inte visa det men jag märkte.
- Då är jag ett ruttet ägg då, sa han och skrattade. Trevligt.
Vi badade tills solen började gå ner och allt folk nästan var borta. Det fanns bara några få vuxna kvar som hade somnat och glömt av tiden. Vi bara satt där i vattnet och pratade, om allt möjligt hela den dagen. När vi gick upp för att torka oss på handdukarna var båda som russin över hela kroppen. Jag struntade i att vira om mig handduken utan la mig rakt ner på rygg på den och blundade.
Jag kunde nästan känna hur han stirrade.
Har ni någonsin haft den känslan av att ni är iakttagna? Att ni går på en gata och är helt bergsäkra på att det är någon som förföljer dig, men när ni kollar er omkring så är det ingen där. Just den känslan hade jag nu, när jag låg här. Okej, förutom att jag visste att han låg bredvid mig, det var ju ingen hemlighet, men jag kände verkligen hans blick på mig, ungefär. Jag kan sätta allt på att han ligger och kollar på mig. Men undra vad han tänker?
Dom sista timmarna innan solen skulle gå ner räckte och blev över för att jag och bikinin skulle torka. Jag hade till och med hunnit ta på mig mina kläder innan den var nere helt, innan månen och stjärnorna hade börjat lysa på himlen. Ulrik också. Jag hade inte kollat på klockan en enda gång medan vi hade varit på stranden, men när vi gick mot busshållplatsen kollade jag, 23.53. sista bussen hem hade gått för 3 minuter sen. Jag sa det till honom, men han verkade inte alls orolig. Han bara log och fortsatte gå, förbi hållplatsen och in mot stan.
Efter någon timme var vi framme vid centralen där jag skulle ta bussen hem. Jag var trött i benen och det kändes som om jag inte skulle orka gå en meter till. Vi satte oss ner på en bänk inne i centralen. Ingen av oss sa någonting. Bussen var redan där så vad gjorde vi där på bänken egentligen? Efter ett tag ställde vi oss upp och gick mot min buss.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
- Jag måste nog åka hem nu, mamma kommer ringa mig vilken sekund som helst.
- Okej, det är lugnt. Jag måste med åka hem. Min buss är där borta. Han pekade på en buss som stod på andra sidan vägen.
- Men vi ses på lördag. Han nickade.
Jag var precis på väg att vända mig om och gå in i bussen när han tog tag i min hand. Jag vände mig om. Han kollade mig rakt i ögonen, sen drog han mig tätt intill sig och la sina händer på min midja. Jag lutade mig lite fram, men stannade cirka 10 cm från hans mun. Han fick ta den sista biten. Jag visste ju inte om han ville detta.
Sakta lutade han sig fram. Vi var bara millimeter från att nudda varandras läppar. Jag kände hans körsbärsluktande andedräkt. Jag kunde inte motstå att lukta, det var som en drog.
Jag la ena min hand om hans hals och den andra la jag på hans huvud och drog sakta igenom handen i det blonda håret. Han la sin hand på min hals och den andra låg kvar på midjan. Han var precis på väg och kyssa mig, med sina rosa läppar och sin körsbärs andedräkt, när mobilen ringer. Han stannade upp. Jag blev stel i hela kroppen.
”Inte nu!” Skrek jag och tog upp mobilen ur byxfickan. Det stod mamma på displayen.
”VAD? Jag skrek på mamma i telefonen.
”När kommer du hem? Det är sent. Du vet att du inte ska vara ute såhär sent på kvällen.”
”MEN FATTAR DU INTE ATT DU STÖR. JAG KOMMER OKEJ, RING INTE MER. DU FÖRSTÖR MITT LIV JÄVLA TJATMAJA.”
Jag klickade henne.
Vi det laget hade Ulrik ställt sig minst en meter ifrån mig. Jag skämdes. Jag sa att jag var tvungen och gå, gick in i bussen och vinkade på honom genom fönstret. Han vinkade tillbaka och gick mot sin buss.
Varför finns mammor? Dom bara förstör hela tiden. Dom måste ha något programmerat inne huvudet som gör att dom ringer precis när något sånt här händer. Alltid.
Bussresan hem gick fruktansvärt sakta. Jag satt och stirrade ut genom fönstret hela resan och tänkte på honom.
När jag gick av bussen var den tom, den sista personen förutom jag som var på bussen gick av samtidigt som mig. Jag gick in genom köksdörren. Mamma, Pappa och min lillebror satt i soffan i vardagsrummet och kollade på någon film. Dom ropade på mig men jag struntade i dom och sprang istället direkt upp för trappan och in i mitt rum. Jag tog av mig kläderna och la dom i en hög på golvet, gick in på toan, borstade tänderna, kissade och gick sedan och la mig. Jag skickade iväg ett sms till Ulrik: ”Förlåt.”
Den kvällen hade jag svårt och somna, jag hade gråten i halsen hela kvällen. Av ingen anledning egentligen. Allt var ju bra, jag hade inte fått en kyss bara. Det var inte jordens undergång precis. Men jag antar att jag bara var oerhört känslig just den dagen.
TANKAR ELLER NÅGOT.
ANG NÄSTA KAPITEL
SVAR PÅ TAL
2. anledningen till att det kommer upp segt är väl mest för att jag har antingen för mycket och göra eller så har jag för lite och göra, så jag tappar inperationen ;) men nu ska jag försöka bli bättre på att lägga upp kapitlerna, det lovar jag! bara jag inte har för mycket läxor osv..
om ni undrar något så är det bara till att fråga på, :D
KAPITEL 6
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Där stod det. Svart på vitt. Okej egentligen var det svart på gult, bakgrunden var ju gul där det stod. Men i alla fall, det stod att han vill träffa mig. Igen. Han sa att han ville att jag skulle följa med honom till Liseberg. Han skulle spela där på kvällen. Han skrev att han ville vara med mig innan också. Kanske åka något. Åka något? Fan vad töntigt det lät. Haha.
”Jag smög in ett litet meddelande här på din mobil. Haha. Jag tänkte att vi kunde ses igen. Jag ska spela på Lotta på Liseberg den 25 Juli. Okej det är långt tills dess men tänkte fråga dig ändå. Du kan väl komma och kolla. Vi kan hitta på något innan, gå runt på Liseberg. Åka något kanske? Jaja, här har du mitt nummer och du har min Facebook. Jag hoppas vi ses igen! Ha det bra :)”
Jag läste meddelandet flera gånger. Jag vet egentligen inte varför. Jag kunde väl inte fatta att det var sant. Men det var dags för det nu, dags för mig att inse att allt är sant. Jag menar, det är precis inte en på miljonen att jag träffar honom. Det bor inte ens en miljon människor inne i Göteborg. Och även om det skulle göra det så finns det ju något som kallas ödet, som jag tydligen stött på. Jag tror på ödet i alla fall. Och det verkade ju han göra med.
Jag blev med detsamma helt exalterad i kroppen och kunde verkligen inte vänta tills vi skulle ses igen. Jag gick in på Facebook och skrev ett meddelande till honom att jag kommer och att jag hör av mig när det börjar närma sig. Okej jag ville ju träffa honom innan det och jag var nästa säker på att vi skulle det. Men ändå så att han vet att jag kommer, så han inte tar med någon annan. Fast det hade i och för sig inte gjort något, jag är inte speciellt svartsjuk av mig.
3 veckor senare
Dom senaste tre veckorna var nog dom bästa under hela mitt liv känns det som. Jag har slutat skolan, varit i Spanien, träffat Ulrik (!!), legat på stranden. Ja, bland annat. Jag har träffat Ulrik, minst 10 gånger. Vi har fikat och gått på stan, varit på klippan flera gånger, haft picknick. Ja allt verkligen! Och nu var det inte långt kvar tills Juli, och Liseberg. Jag längtade så mycket.
Fast var detta en bra idé egentligen? Ska jag välja denna vägen och satsa helhjärtat på detta. Är det rätt väg? Vågar jag chansa? Tänk om det bara slutar med att jag sårar honom, eller han sårar mig. Vad gör jag då? Jag är så dålig på att gå vidare. Och tänk på alla fansen.
Äsch, jag kör på det här! Jag chansar så får det gå som det går.
Jag var på väg ner för trappan när jag stötte ihop med mamma.
- Juste jag glömde säga att den 25 ska vi på restaurang. Din mormor fyller 80 så vi ska ha ett litet kalas där för henne, så planera inget!
- Men... Jag hann inte säga något mer innan hon hade hunnit upp och stängt in sig på sitt rum.
Den 25 av alla dagar! Måste hon fylla år just då, åh vad ska jag nu göra? Jag kan inte vara på båda samtidigt...
Jag messade Ulrik och frågade om han kunde träffas.
”Visst! Vart ska vi ses?”
”Inne i stan, centralen.”
”Det blir toppen, är där om 20.”
”Jag med, vi ses!”
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag tog nästa buss in till stan. Jag gick från hållplatsen till framsidan av centralen och satte mig på en bänk. Jag tog upp mobilen medan jag väntade på honom. Kollade runt lite på Facebook. Tog en bild på mig själv och gjorde ett snabbt blogginlägg med den. Jag la ner på mobilen och kollade runt bland folket i hopp om att få se honom. Men det gjorde jag inte. Fast i och för sig, det hade bara gått cirka 10 minuter för mig och komma hit, och för han skulle det ta 20. Och vad kunde det ha gått, 15 – 17 minuter?
Jag hade helt försvunnit in i mitt tänkande och hade inte märk att Ulrik hade satt sig bredvid mig på bänken.
- Djupt inne i tankarna ser jag... Sa han och lutade sig tillbaka mot bänkens ryggstöd.
- Eh... egentligen inte. Jag log mot honom.
- Så... var det något speciellt? Han vände sig mot mig.
- Jo du vet den 25, det är så att... jo liksom... att...
- Kan du inte så är det lugnt, jag klarar mig! Han skrattade.
- Jo jag kan, men min mormor fyller år. Och vi ska på någon restaurang på dagen, så jag kan inte gå runt där med dig liksom. Men jag kommer definitivt när du ska spela! Det kan jag garantera.
- Ja men vad bra då! Han log igen.
Han vände sig framåt och kollade ut bland folket. Det gjorde jag med. Vi satt så i säkert 5 minuter. Ingen av oss hade något och säga, och jag tänkte inte riktigt på att han satt där bredvid mig. Det kändes som om jag satt där ensam, inte så att jag inte såg honom. Men jag var inne i mina egna tankar, det fanns ingen människa där. Bara jag.
- Ja, vill du göra något? Ulrik avbröt tystnaden och vände sig mot mig igen.
- Ja visst! Vad vill du göra? Jag log.
- Ska vi dra till stranden? Steka lite.
- Perfekt! Men jag måste hem och hämta bikini då. Du måste väl ha badbyxor?
- Nja, egentligen inte. Jag har faktiskt det med mig. Han pekade på den röda nikeväskan som låg på bänken bredvid honom.
- Fuskis... sa jag och ställde mig upp.
- Kom, du får följa med mig hem. Jag tog han i handen och drog upp honom från bänken.
Vi gick till hållplatsen och tog bussen hem till mig. Jag gick in, Ulrik väntade utanför.
Jag tog min USA-bikini och tog på den under mina shorts och mitt linne. Sen tog jag två handdukar och la ner i min skinnväska. Jag tog två äpplen, två Pepsi och mina solbrillor. Jag tog min ipod och hörlurarna och la i min ficka. Sen gick jag ut till Ulrik. Han stod och pratade i telefon.
Jag brydde mig inte så mycket om det, orkade inte lägga mig i. Jag började gå mot busshållplatsen. Han var bakom mig.
”Okej mamma... Jag måste gå nu, ska till stranden med en kompis.”
Han la på telefonen och skyndade sig fram till mig.
- Förlåt.
- För vad?
- För att jag pratade i telefon.
- Men herregud visst får du prata i telefon, ring du hur mycket du vill!
- Det var mamma som ringde mig faktiskt... Han tittade på mig och skrattade.
Jag kunde inte hålla mig för skratt.
- Jag älskar ditt skratt. Sa han och log mot mig.
- Jag älskar ditt leende. Jag log mot honom, och han mot mig.
Vi steg av bussen och gick ner mot stranden. Det var fullt med folk, man kunde nästan inte ens se sanden. Jag kollade runt efter en plats. Ulrik hann före.
- Där! Ropade han och pekade mot en liten avlägsen plats uppe på stenarna.
Vi gick dit upp. Allt folk låg nere på sanden så vi var ensamma där uppe. Jag tog ut handdukarna ur min väska och la ut dom på marken. Jag satte mig på den ena och Ulrik satte sig på den andra.
- Du? Ulrik kollade mig i ögonen.
- Ja?
- Jo det är såhär...
Oh herregud, vad ska du säga nu? Att det inte funkar? Att du inte vill vara vänner? Eller helt tvärt om, kommer du säga att du vill ha mig, mer som en vän?
KAPITEL 5
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
När jag öppnade ögonen möttes jag först av havet, himlen och solen. En utsikt så vacker så jag vet inte vad. Tänk er klippan i New Moon. Twilight filmen ni vet. Ungefär så, fast lite lägre.
Havets vågor som slog mot klippkanten så att det skvätte högt. Vågornas brus. Solen som snart skulle gå ner och dess solstrålar som sträcker sig längst med horisonten. Fågelkvitter. Det var där vi var, jag och Ulrik. På en ensam klippa som vette ut mot havet. Stranden låg långt ifrån, och enda vägen hit var den vi just hade kommit ifrån. Vi var ensamma jag och han. Ingen kunde störa oss nu.
- Gillar du det? Ulrik satte sig ner på marken.
- Gillar?! Jag älskar det!
- Hit brukar jag gå ibland för att få inspiration till mina låtar. Har kommit på en liten del av alla här om jag inte minns fel.
- Då har du ju lyckats hittills. Alla är ju bra.
- Men jag har inte så många. Släpper mitt album 24 Augusti ju. Där ska det komma ett antal låtar. Vet inte hur många än. Men har börjat på dom flesta i alla fall.
- Du är duktig du! Han skrattade.
Jag satte mig ner jämte honom. Vi satt där, jag och Ulrik, ett bra tag. Kan inte säga sådär på rak arm hur lång tid det var, men tro mig, det var länge. Vi satt där tysta och stirrade ut på tomma intet. Ingen av oss fick för sig att säga något. Det behövdes liksom inte. Det funkade ändå. Att bara sitta där. Det spelade ingen roll om vi var tysta. Allt var helt perfekt ändå.
Sen kom det där typiska ni vet, så klart så ska min mobil ringa mitt i allt. Och såklart så är det min mamma. Kan inte bli bättre, eller?
Men varför ska kärringen ringa just nu?! (okej mamma var inte så gammal, men hon störde. Då får man faktiskt dra till med sådana ord) JUST NU?! PALLAR INTE.
- Ska du inte ta det? Ulrik avbröt tystnaden. Om man inte räknade med ringsignalen från mobilen. Men ni fattar.
- Jo... jag antar det. Jag tog upp mobilen från väskan och svarade.
- Ja? Jag svarade surt så mamma skulle fatta att hon störde.
- Stör jag eller?
- Inte alls mamma. Jag har bara den bästa stunden i hela mitt liv. Men det är lugnt! Svarar hellre dig.
- Jaha men vad bra då! Du får komma hem nu. Och ska du äta? Vi ska grilla tänkte jag. Om det går bra. Du får hjälpa till.
- Jaja, spela roll. Jag kommer. Och ja, jag ska äta, sluta störa mig nu okej?
- Okej, och gumman?
- Ja?
- Jag älskar dig.
- Detsamma, hej då! Jag la på luren snabbt och la ner mobilen i väskan.
- Ska du dra? Ulrik kollade på mig med besviken blick. Han hade inga planer på att dra i alla fall.
- Ja, tyvärr. Mammor du vet.
- Ja. Han skrattade.
Vi ställde oss upp.
- Måste du hålla mig för ögonen när vi går tillbaka?
- Haha, nej. Nu vet du ju mitt ställe. Då kan du lika gärna få veta hur man tar sig dit. Han log, igen. Med det där leendet som jag bara älskade. Jag smälte lite smått inombords.
Jag började gå. Jag följe en stig, och när jag gick fel skrattade han åt mig och sa ”Fel väg dummer!” Sen la han sina händer på mina höfter och styrde mig rätt. Och jag kunde inte sluta le åt honom. Det gick bara inte. Jag fick liksom lite kramp i käkarna för att jag log så mycket.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Väl framme vid busshållplatsen så ringde Ulrik på en taxi. Sista bussen härifrån hade redan gått. Han sa att han skulle betala. För det var för långt och gå hem. Jag gick med på det. Vi sa ingenting medan vi stod där.
Det tog ungefär 15 minuter för taxin att komma fram till den lilla landsvägen som vi stod vid. Jag hoppade in först. Ulrik var precis bakom mig.
- Centralstationen. Sa han till chauffören.
Vi sa ingenting inne i taxin heller. Vi satt tysta båda två. Vet inte varför.
När vi var framme hoppade jag ut ur taxin. Ulrik gav chauffören pengar och hoppade ut, inte långt efter mig.
- Ja.. det här var ju roligt. Han kollade ner i marken.
- Ja det var det! Jag log så stort jag kunde.
- Vi får väl ses någon mer gång. Jag får din mobil så ska jag skriva in mitt nummer. Han kollade upp på mig, log och sträckte fram handen i en gest, 'lägg mobilen här'.
Jag gav honom den. Han la till en ny kontakt, knappade in sitt nummer. Sen sträckte han upp mobilen i luften med baksidan framåt och tog en bild. Han hade blåst upp kinderna och kollade i kors med ögonen. Bilden la han in på kontakten och sparade.
- Tänkte att du kunde få ett roligt skratt när jag ringer.
När jag ringer? När jag ringer?! Betyder det att han kommer ringa mig. Oh herregud, han tänker ringa mig. Tänk om jag sitter i skolan då?
Jag skrattade. Jag sa sen att jag var tvungen att skynda mig hem.
Ska jag krama honom? Eller går det för fort fram? Men en kram är ju en kram, det behöver inte alltid betyda något. Fast han kanske inte ville krama mig. Vad vet jag liksom? Han får ta första steget.
- Okej men vi får definitivt ses igen, jag slår en pling eller skickar iväg ett mess.
- Det tycker jag absolut att du kan göra! Jag log mot honom, han log tillbaka.
Sen skildes vi åt. Ingen kram.
Jag gick mot busshållplatsen. Där tog jag bussen hem. Bussresan va inte lång men jag lyckades ändå somna. Som tur var vaknade jag av att bussen åkte en aning för fort över ett gupp, precis innan jag skulle gå av. Tur.
När jag kom in hade mamma redan gjort maten, så jag slapp hjälpa till. Jag försökte äta så snabbt som möjligt. Jag var klar före alla andra i alla fall. Fast jag fick inte gå från bordet, var tvungen att vänta på dom andra.
När dom äntligen var klara och jag fick gå från bordet smet jag snabbt upp på mitt rum och låste in mig för att slippa plocka undan.
Jag slängde av mig kläderna och kröp ner under täcket. Jag tog fram datorn. Kollade runt på lite olika bloggar, var inne på facebook. Snackade i skype med Olivia. Tror klockan var runt 11 när jag stängde ner.
När jag nästan hade somnat plingade mobilen till. Det var inte sms, och ingen ringde. Konstigt, jag har inte satt alarm. När jag kollade var det min kalender.
”Kolla dina anteckningar.”
Vadå kolla dina anteckningar? Jag har väl inte skrivit någon påminnelse om det?
Jag gick in på anteckningar för att kolla. Först hittade jag ingenting. Sen så såg jag det, det var från Ulrik. Jag öppnade det. Han hade skrivit ett meddelande till mig.
FOLLOW ME VIA BLOGLOVIN
KAPITEL 4
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vi satte oss vid ett av fönsterborden inne på cafét. Inte för att det var någon vidare utsikt, det enda man såg var allt folk inne i nordstan ändå. Rätt så tråkigt. Men det var Ulrik som satte sig där och jag hakade bara på. Så det blir bra, jag har Ulrik som utsikt framför mig som jag kan titta på istället. Helt okej.
Ulrik Munther satt framför mig på ett café mitt inne i Göteborg. Ulrik Munther med 47 000 fans. Och här satt han med mig utav alla dom och fikade. Med mig. Han frågade mig om mitt väldigt ointressanta liv. Och jag frågade honom om hans intressanta liv. Jag lovar, det är faktiskt intressant. Det är en rolig grabb det där. Men han verkade road av att sitta här med mig. Och det var ju bra. Annars hade han väl gått antar jag. Varför skulle han sitta med mig här om han inte var road av det? Det skulle bara vara konstigt. Slöseri med tid liksom.
Ulrik hade köpt sig en vanlig kaffe och jag tog en varm choklad. Han frågade mig om jag ville ha något och äta när vi beställde. Han sa att han bjöd. Jag tackade nej, jag var inte hungrig konstigt nog. Han köpte i alla fall en paj till sig själv. Den var väldigt god. Och hur vet jag det? Jo, jag fick faktiskt smaka. Ångrar att jag inte tog en ändå.
Jag satt och stirrade på Ulrik medan han drack sitt kaffe. Jag hade verkligen fastnat med blicken på honom. Efter ett tag insåg jag att han satt och stirrade tillbaka. Jag vände bort huvudet.
- Vad är det?
- Inget... sa jag och tittade ner i marken.
- Du verkar nervös eller något, är det jag? Hans blick skulle kunna säga tusen ord vid det tillfället.
- Nej det är absolut inte du! sa jag och skrattade. Jag kan bara inte fatta att jag sitter här med dig, en kändis som du vill sitta och fika med mig. Jag är tråkig.
Nu log han, med det där jätte stora leendet. Man kunde skymta vampyrtänderna i mungiporna. Det var det leendet som jag älskade, jag bara smälte inombords.
- Du är inte alls tråkig, vad har du fått det ifrån?
Ulrik Munther sa att jag inte var tråkig, oh my goood! Slå det ni!
- Säger du det så. Jag tog en klunk av min choklad.
- Ja det gör jag! Jag skrattade åt Ulrik. Han kanske skulle satsa på att bli komiker?
Efter en stunds pinsam tystnad åt Ulrik upp den sista biten av pajen, drack upp dom sista dropparna av sitt kaffe och ställde sig upp. Han sköt in stolen under bordet och sträckte fram handen mot mig.
- Ska vi gå?
- Vart ska vi? Jag tog min väska som hängde på den ena sidan av stolens ryggstöd.
- Jag ska visa, följ med bara. Jag lovar du kommer älska det. Vi gick ut från cafét.
Här kom jag gåendes med Ulrik Munther, genom Göteborg, på väg mot ett hemligt ställe. How awesome?
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vi tog en buss ut mot kusten. Vi gick av vid ett ganska så öde ställe. Några få hus, en jätte stor åker, en lada, och sen havet. Vart hade vi hamnat? Hur kunde han känna till detta stället? Inte ens jag gjorde det, och jag bor i Göteborg. Det gör ju inte han.
- Vart är vi? Jag var jätte nyfiken. Vad skulle man göra här ute på landet liksom?
- Vänta så ska du få se, kom. Han tog mig i handen och började gå mot havet.
Ni kommer inte förstå mig om jag ska försöka beskriva mina känslor just nu. Ceiwnflewkwogjwke, ungefär så ser det ut i mitt huvud. Allting är liksom.... som en film, typ. En snygg kille, jag, stranden, snart solnedgång. Hur ofta händer det här på en skala?
Vi gick på en bred landsväg. Den var gjord av grus. Det knastrade under fötterna där vi gick. Ulrik hade tagit av sig skorna och gick barfota. Det såg ut o göra ont, han smög liksom fram. Jag hade på mig mina converse men jag hade knutit upp dom så att snörena hängde på sidan. Jag höll på och snubbla ett flertal gånger.
Säden på åkrarna svajade i takt med vinden. Solen stod högt på himlen och värmde luften. Jag tog ett djupt andetag. Det här var underbart.
- Nu får du blunda, vill inte avslöja vägen till stället. Jag har hittat det helt själv och bara jag vet om det, haha. Han stannade.
- Jaha okej, jag kollar inte. Lovar.
Han gick bakom mig och la sina händer för mina ögon. Hans händer var kalla. Dom var inte helt igenstängda så jag kunde se igenom lite mellan två av hans fingrar. Hans överkropp var tätt intill mot min. Jag blev varm av att ha honom där. Det pirrade i magen.
Jag kunde känna hans långsamma, djupa andetag i nacken. Det kittlade men jag ville inte förstöra stämningen.
Han hjälpte mig att gå, han viskade i mitt öra när jag skulle svänga och när jag skulle lyfta på fötterna osv.
När vi stannade sa han till mig att stå kvar och att jag inte fick kolla förens han sa till. Jag lydde snällt. Jag kände mig fånig där jag stod. Ulrik hade gått iväg, jag kunde inte höra honom längre. Men jag stod kvar, precis som han bad mig. Efter några minuter kunde jag höra honom. Han gick och nynnade lite. Gulligt. Han ställde sig bakom mig igen.
- Du är inte höjdrädd va? Han stod tätt intill mig och viskade i mitt öra.
- Det beror på. svarade jag.
Han tog mig i händerna.
- Banga inte ur när du får titta. Det kan vara lite högt.
- Om vi inte är uppe på ett berg kan du inte överraska mig, har varit högre upp. Tro mig.
Han räknade ner från 5. Antar att jag ska kolla när han är på 0. Han räknade oerhört sakta, för att reta mig förmodligen.
- 0, kolla nu.
Jag öppnade ögonen.
LITEN ÄNDRING I SKRIVSTILEN.
NY DESIGN :)
(det nya kapitlet är på gång, ora er inte!)
KAPITEL 3
All respekt till dom som äger bilderna, jag bara kopierar och llägger in, om du inte vill att dom ska finnas här tar jag bort dom direkt!
________________________________________________________________________________________________
Dagen därpå vaknade jag relativt tidigt. Egentligen hade jag ingen anledning till att gå upp. Men jag var pigg och unde verkligen inte sova. För stunden hade jag glömt av allt som hänt dagen innan. Jag tänkte att jag måste ha drömt allting. Att jag inte hade träffat självaste Ulrik Munther. Att jag hade hans mobil, och allt det där. Jag tänkte att det var en dröm, för sånt kan ju inte hända i verkligheten. Eller?
Jag satte mig upp i sängen. Mobilen låg under kudden som vanlig. Fast nu var det ju inte min mobil som låg där, det var ju hans.
Jag tog på mig min onepiece och smög ner för trappan för att inte väcka resten av familjen. Jag gick in i köket och öppnade kylskåpet. Jag tog en risifrutti. Det var det ända jag kunde tänka mig att äta för tillfället.
Jag slängde en snabb blick på klockan på mikron. Kvart i 6. såhär tidigt har jag nog aldrig varit uppe.
Jag gick upp för trappan igen. Jag kunde höra min pappas snarkningar från mina föräldrars sovrum som låg precis nedanför trappan. Min brors sovrumsdörr var öppen så jag var extra tyst när jag gick in på mitt rum.
Jag tände den lilla sänglampan som satt på väggen ovanför sängen. Jag svepte i mig min risifrutti och la mig sen på magen med blicken riktad mot kudden. Vågade jag kolla? Tänk om han inte hade svarat.
Jag chansade. Jag stack in handen under kudden och drog fram mobilen. Jag gick in på Facebook ikonen. Den laddade. I denna stund var jag verkligen nervös. Vet inte varför egentligen. Det var ju ingen speciellt ändå. Det var ju bara ett meddelande. Å andra sidan var det ju ett meddelande från mig själv jag väntade på. Fast ett meddelande från min egen Facebook som egentligen var från Ulrik. När den hade laddat klart så gick jag in på meddelandena. Han hade 7 nya. Populär grabb det där. Jag öppnade inget av dom, jag kunde bara läsa dom 4 förta orden i varje meddelande. Ett par av meddelandena var från fans antog jag. Något från några av hans kompisar. Och sen, längst ner, ett meddelande från mig. Dom första orden man kunde se direkt var: ”Hallåhallå! Ja du det....”
Jag var spänd i hela kroppen. Det pirrade faktiskt lite i magen. Konstigt egentligen. Det var ju inte precis så att han frågade om vi kunde gifta oss. Han ville väl bara ha tillbaka sin mobil. Han kanske inte ville ha något med mig och göra alls. Vad vet jag.
Jag öppnade meddelandet.
”Hallåhallå! Ja du det låter som en bra idé! Jag kan idag, vilken tid som helst. Vi kan mötas vid den stora ingången vid nordstan. Ta en fika kanske? Jag är där vid 12. Kom dit och möt mig om du kan, jag väntar =)”
Skickat för 2 minuter sen. tänk om han var inne på min mobil och min facebook i just denna stund. Inte för att det gjorde mig något, tror inte att han rotar runt. Men tänk att om jag svarar, så kanske han svara med. Helt plötsligt fick Ulrik en vänförfrågan till sin Facebook. Nyfiken som jag är gick jag in och kollade. Och ser man på, Sanna Landström har lagt till dig som vän. Jag säger ju det, ödet! Jag accade, busigt. Jag gick in på meddelande igen och svarade på meddelnadet, som var från mig, men från Ulrik. Ja ni fattar.
"Det blir super! Vi ses kl 12 då! :)"
Ett lyckorus spred sig i kroppen. Tänk att jag, Sanna Landström, ska ta en fika med Ulrik Munther. Lite coolt ändå. Fast han är ju en vanlig människa precis som jag. Så egentligen borde det ju inte vara något speciellt. Jag ser ju inte honom som en gud precis. Och tänk, att jag Sanna Landström har honom på Facebook. Snacka om att jag kommer bli bombaderad med meddelande nu när alla hans fans ser det. Lite status faktiskt.
Jag struntade i skolan, jag sa till mamma att jag inte mådde bra och tänkte stanna hemma idag. Varken hon eller pappa skulle vara hemma. Båda skulle jobba, sen skulle mamma på en anställningsintervju efter jobbet och pappa skulle åka och handla. Kevin skulle hem till en kompis efter skolan så jag kunde vara borta till minst 6 utan att någon skulle märka något.
Jag öppnade garderoben och rotade efter något hyfsat fint att ha på mig. Man vill ju inte se sunkig ut, men inte för uppklädd heller. Jag drog fram ett par korta midjehorts av jeans med nitar på ena bakfickan. Det får duga. Jag letade fram mina röda converse och en tubtopp. Sen drog jag på mig ett slappt linne ovanpå den. Mitt långa mörka hår satte jag upp i en slarvig bulle. Lite Lilla My känsla på den.
Jag hörde hur mamma, pappa och min bror gick ut genom dörren. Jag gick ner till hallen. Kollade på termometern. 20 grader, och klockan var ca halv 8. Jag struntade i att ta med mig jackan och tog min skinnväska och hängde över axeln. Jag tog upp ipoden och satte i hörlurarna i öronen. Jag spelade Paolo Nutini – New shoes på högsta volym.
Idag gick jag in till staden. Jag hade trotts allt gott om tid på mig, vi skulle inte ses förens om några timmar. Solen sken. Jag gick och tänkte på vad jag skulle säga till honom. Jag kom fram till att det inte kommer funka att göra ett manus på vad jag ska säga. Det kommer bara blir så att jag inte får sagt ett ord av vad jag har planerat och så kommer jag ångra mig efteråt. Så jag ska bara låta det ”go with the flo” som man säger.
Jag vet inte hur länge det tog för mig och gå in till stan, men lång tid tog det. Nästan hela batteriet på ipoden var slut innan jag var framme. Det var fullt med folk på stan idag med. Att folk inte bara kan stanna hemma. Kul liv, att gå runt i cirklar i stan. Eller vad man nu gjorde. Fast jag var ju inte ett så bra exempel på det, mitt andra hem var typ stan. Hängde där för jämnan.
Utanför nordstan var det ovanligt lite folk idag. Ingen aning om varför, orkade inte tänka på det heller. Jag satte mig ner på en bänk på andra sidan gatan. Det kändes ända ganska skönt att vara i tid. Det spelar ingen roll om jag får vänta ett tag, bara skönt. jag satt där på bänken och njöt, lyssnade på trafiken och spårvagnar som åkte förbi. Folk som gick förbi pratandes i telefon, mammor med barnvagnar. Gamla tanter med rullator.
Efter ett tags sittande på bänken kunde jag se han komma gåendes längst trottoaren. Hans hår var spretigt, likt igår, han hade den gamla vanliga kepsen på sig. Byxorna hade han vikit upp lite så man kunde skymta en del av hans ben. Hans skor var slappt knutna runt fötterna. Han hade en röd nike väska hängandes på axeln. Han kom närmare och närmare, till slut så var han så nära att om jag hade sträckt ut foten skulle han ha snubblat. Han kollade letandes runt bland folket. Jag kunde inte låta bli att flina lite åt honom. Han såg inte mig och gick förbi där jag satt. Jag ställde mig upp och gick efter honom några meter. Han stannade och kollade sig runt, kliade sig i huvudet. Han kollade mot entrén och var precis påväg att gå över gatan.
- Ulrik... vart ska du? Jag log medan jag sa det. Han vände sig om och kollade på mig.
- Oj, var det du. Trodde vi skulle ses vid ingången? Han pekade mot entrén på andra sidan gatan. Han log.
- Eh joo.. jag blev lite trött i benen bara. Sorry.
- Det är lugnt, sa han och tog fram mobilen ur sin byxfika.
Här har du.
- Tack! Sa jag medan jag försökte lirka fram hans mobil från botten av min väska.
- Behöver du hjälp ? sa han och skrattade.
- Nej, här kommer den! Han flinade och jag insåg just hur fel det lät. Jag gav honom mobilen.
- Kom, vi går till Espresso House. Vi började gå mot entrén in till nordstan.
- Jag glömde pressentera mig, Ulrik Munther, artist. Ulrik log mot mig. Hela han liksom lyste upp.
- Sanna Landström, okänd. Han tog min hand och skrattade.
- Trevligt att råkas!
- Detsamma! Vi log mot varandra.
Vi gick förbi allt folk och gick in i nordstan. Vi svängde av mot Espresso House. Vi gick in och ställde oss i kön för att beställa.
Gud vad han är fin. Det är helt sjukt. Hur har jag kunnat hamna i den här sittsen. Med Sveriges snyggaste kille. Måste vara ödet, kan inte vara något annat.
Jag hade bara lust att skrika av lycka.
GOTT NYTT ÅR ALLIHOP!
(glömde länka facebook sidan. tryck HÄR så kommer ni dit, gilla!)
